»Det där var ju endast en bagatell! Om icke min tjänstgöring hindrade, skulle jag anhålla om en ridtur i kusins angenäma sällskap för att visa att jag är fullkomligt återställd. – När skola vi företaga den där utfärden till Liljeholmen för att leka enkleken?» fortfor han skrattande.
»Ah! Ciel! ... skulle kusin Liewen säga! Nu kan man verkligen höra att kusin dragit nytta af edukationen. – Men hvarför skall alltid tjänsten hindra?» tillade hon i naiv ton. – »Alltid talar kusin om krig, kosacker och tjänstgöring, liksom monsieur Laforme om politik, turkar och ryssar. – I sanning två angenäma kavaljerer, som jag råkat ut för denna afton.» – »Nå, hur var det nu min herre», afbröt hon sig, då Laforme i detsamma närmade sig »står den ottomaniska porten ännu öppen för oss, eller har den elaka ryssen stängt den?»
Laforme besvarade icke frågan, utan anhöll, under det han gjorde en den sirligaste bugning, att få föra balens drottning till hennes fru mor, hvilken väntade i galleriet.
»Ja-ja», suckade Ulrika, i det hon släppte Svenskes arm, »ni hör ordern, kusin, och vi fruntimmer måste också lyda signalerna. – Således, min herre, vår lösen vare: Liljeholmen ... Men låt se kusin» tillade hon i det hon med ett oefterhärmligt uttryck af värdighet och förnämhet fattade Laformes hand »att ni då icke mera tänker på de små rara kusinerna med sötmjölksost och hallonsylt.»
Svenske hann ej besluta hur han skulle svara, då en butter röst väckte honom ur hans tankar.
När han vände sig om befann han sig ansikte mot ansikte med general Stenflycht.
»Tunnor attan, unge man», utbrast denne, i det han ställde sig bredbent framför honom, »de där styfkjortlarna synas mig enkom gjorda att hålla oss karlar på afstånd, ha, ha, ha! Och ändå sträfva dessa trollsländor att på allt sätt draga oss, fattiga syndare, till
sig. – Det är naturens ständiga lek: draga till sig och stöta bort.»
Svenske ursäktade sin tankspriddhet så godt han kunde. Han var första gången på hofvet och hade så mycket att beundra, lysande dräkter och sköna damer.