»Raggen må ta’ deras galna klädbonader», afbröt honom generalen vresigt, »såg jag icke i går på Norrbro en prästdotter som gick och spatserade i en vid sidenrob à queue trainante, som det lär heta på rustkammarspråket, och detta så att smutsen stänkte omkring henne. – Och då jag kom hit i afton, gick där icke en sådan där lång utstyrd räkel mot mig, som jag tog för själfva landtmarskalken. – Nå, hvem tror mans min unge vän att det var? – Jo – en assessor. – En skrifsudd och lagvrängare i entoilage-manchetter och med två betjänter i husarlivré med silfver på mössorna bakefter sig. – Skulle just gått an i salig kungens tid! – Men, tunnor attan, det är andra tider vi lefva i nu under detta skrifvarväldet!»
Svenske önskade generalen allra minst till Blåkulla, men då ett tillfälle att undkomma icke infann sig, nödgades han åhöra en utförlig redogörelse öfver generalens uppfattning om partierna i landet, huru han brukade bota rosen i sitt sjuka ben genom att bära en skinnpung med tysk såpa kring halsen, hur man i Preussen lagt sig till med järnladdstockar i stället för sådana af trä o. s. v.
Och när Svenske sent omsider befriades från sin plågoande, hade friherrinnan och Ulrika redan lämnat festen.
X.
»Hvad hon såg liknöjd ut», sade Svenske för sig själf, under det han gick upp till sitt rum i härberget. »Men hvad är det att bry sig om. Mina drömmar kunna ju aldrig blifva verklighet ... Hennes småleende var likväl förtjusande.»
Han stannade i trappan och stirrade tankfull mot månskenet, som föll in genom de dammiga fönsterrutorna. – »Dock, tusen gånger nej! det får ej ske! – Någon gång måste det sluta. Jag har ingen rätt att fordra hennes uppmärksamhet. Hon må gärna skratta åt min kärlek ... men hon får ej bli för mig annat än en vacker bild ...»
Det var med denna föresats, som Svenske slöt sin dag. Om han sedan ändrade sig och gjorde upp några nya kärleksplaner för de kommande dagarna, torde detta hafva skett i drömmens land.