stekarna: – ett stort vildsvinslår och en rå bock, för att icke tala om kapuner, kycklingar, unghöns, dufvor, änder o. s. v., hvilka under flere timmar undergått en jämn och enligt alla konstens regler afpassad stekning.
Förmiddagen hade varit så vacker; allt mera förföriskt hade den blå himmeln frestat kökspojkarnes unga sinnen, så att deras nyfikenhet till slut tagit öfverhand öfver pliktkänslan. Och när det första orätta steget var taget, gick det lätt med det andra. Den stora spaniefararen vid Skeppsbron hade slutligen förjagat den svaga återstoden af pliktkänsla och det var först då de märkte mästerkockens förgyllda käppknota och snäfva peruk skymta fram mellan ett par sockerbalar ner på skeppsbron, som de anat början af den katastrof, som nyss timat och som, hvad grundligheten vidkom, haft få föregångare. Emellertid hade rättvisans skipande försenat stekarnas uppsättning en hel timme, och en hel timme på en sådan dag var i mäster Lemartins ögon mera värd än ett helt lif för en stackars stekvändare.
»Sacre bleu, icke nog», ropade han med sin franska brytning, för femte eller sjätte gången börjande samma föreläsning –, i det han drog af sig sin hvita mössa och genomfor det svettiga håret med fingrarna, »icke nog att steka kött som att koka kött. Det skall, par Dieu, hafva sin goda rundliga tid, för att få den mörhet, som gör det bra för hälsan, så att det fördelaktigt inverkar på lifslängden, på vätskornas jämvikt och temperament. – Vet han, le petit», fortsatte han – i det han tog på sig sin mest förkrossande min i det han vände sig mot en af stekpojkarne, som gjorde grimaser bakom en af de störres rygg – »dessa dumdryga krämare, i hvilkas kök han påstår sig varit, veta, morbleu, icke hur lång tid, som åtgår för att steka en simpel kalfsida. – De vilja härma de store och öfverlasta sina bord med rätter, som kosta mycket pengar – men, Dieu me damme! – har jag icke smakat på dem och sämre mat har väl aldrig en simpel månglare från Montmartre ätit under fastan. – – Tillagad af ovana händer, säger han? – Nå det var då sant ...» »Och på vanligt svenskt vis», fortsatte pojken, som såg att smickret gjorde verkan, »herr munsiör tänkte jag aldrig på ...»
»Milles graces, skulle tro det; ingen kan säga att mäster Lemartin ej förstått att tillaga en rôti och en rôti de plus excellente. – Men tacka vet jag Paris», fortsatte han med en suck, i det han på nytt torkade svetten ur pannan. »Ah, nom de Dieu! Det är en stad för hela världen; alltjämt nya såser, okända ragouter – icke endast kött och bara kött; nej själfva benen mjukas upp och göras till de smakligaste rätter – ack ja, min bäste vän – mon cher ami Marin! ... Han förstod le métier! – Dagligen en soppa på tuppkammar åt sin höge herre, le duc, och dessemellan omelette på karptungor; ty dessa anrättningar, bör ni veta, voro hans herres favoriträtter.»
»Hvilka kostade honom dagligen hundrade sådana där écus och slutligen bara lifvet», inföll pojken. »Ja den historien har mäster berättat för oss många gånger förut ...»
»Taisez-vous donc! Tretusende karpar dagligen, tretusende; – och en sådan vinkällare sedan, Picardon, Muskat, Portugis, Pontak i kaskader, för att icke tala om de mera ädla vinerna, Malaga, de Grave, Sauterne, Bommes, Barsarac, Preignac, Langorance ...»
»Skulle vi så gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tårtbagarne med eftertänksam min, »skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar därute vid Roslagstullen snart vara länsade ...»
»Mille tonnerre: hvad var det som föll ned där borta?», frågade monsieur Lemartin utan att höra invändningen, hvarpå han, blek af vrede, rusade mot en af kökspojkarne.
»Ja, jag skall lära dig att tappa spettet i elden», skrek han, allt mera ursinnig. »Mon Dieu, min bästa kapun! ... Cassé! Ah, scélérat, jag skall ...»