Hvad han skulle göra fick man aldrig veta, tack vare den flod af svordomar, hvarmed han omgaf sin krigsplan. Men man hade lätt att i allt fall förstå andemeningen, då han ryckte till sig en stor slef ur en af grytorna och rusade efter den lille stekvändaren, hvilken, till diskerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens ogemena fröjd, tog sin återtågsväg undan sin förföljare öfver alla bänkar och bord.
Flykten var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tårtbagaren, som hittills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet gått för långt. I det han bortkastade mjölmått och kafle, sökte han därför utställa ett bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var oväntadt och hade helt säkert ledt till ett blodigt nederlag för den flyende, om icke just i samma ögonblick han räckte ut handen för att gripa sitt rof dörren från förstugan öppnats och hofmästaren med högviktig min och gravitetiska steg inträdt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett trollslag.
»Jag ville endast fråga», började denne med en viss försmädlig skärpa i tonen, »om monsieur möjligen behagat ändra hans excellens’ mattid, eller om de höga gästerna skola vänta på vissa dumma upptåg. – Oskickligare slarf har man väl aldrig sett i något kök, hvarken i Paris eller annorstädes ...»
Att hans gamle motståndare hofmästaren skulle understå sig att inför hans egna undersåtar så djupt kränka honom, var mer än mäster Lemartins tålamod kunde uthärda. Också dröjde det en god stund innan han kunde sansa sig så mycket, att han kunde gifva svar på tal. Och hade icke hofmästarens resliga gestalt gjort ett så afskräckande intryck, torde det varit fråga om, huruvida icke slefven på nytt kommit i rörelse. Nu nöjde han sig med att till en början sätta händerna i sidorna och med en föraktfull min medlidsamt höja på axlarna, hvarpå han utan att låtsa om hofmästarens närvaro, gaf befallning åt sina underlydande att skynda på sina sysslor.
»Vite! Vite! Skynda er, slynglar, och bär upp hvad trappspringaren skriker om», ropade han då hofmästaren aflägsnade sig uppför trappan. – »Men hvart sprang den slyngeln som släppte kapunen i elden?» fortfor han och såg sig förvånad omkring åt alla sidor.
Ingen hade dock sett hvart pojken tagit vägen. Han hade alldeles försvunnit i samma ögonblick som hofmästaren inträdde. En af diskflickorna påstod visserligen att hon sett något svart kila upp genom skorstenen, hvilket hon trodde var Bertil, »som alltid hade något satty för sig och flere gånger, så att hon hört det, läst ’Fader vår’ baklänges».
Det var emellertid icke tid för långa undersökningar. Under det att mäster Lemartin med själfbelåten min upplade de ångande stekarna och smakade på de välluktande såserna, då de upphälldes i de blanka silfverskålarna, voro hans undersåtar sysselsatta att bära de färdiga rätterna till den i öfre våningen liggande matsalen, där de fingo sina bestämda platser på de stora hästskoformigt ordnade borden.
Dessa omgåfvos endast på den yttre sidan af högkarmade rygglänstolar. Uti det inre rummet mellan bordsarmarna intogo hofmästaren, förskäraren och lakejerna sina platser.
Mellan dyrbara kristallskålar höjde sig skönt arbetade bordspjäser af silfver eller förgylld brons, s. k. dormons, hvilka voro afsedda att mottaga de större stekarna, hvilka omgifna med en krans af mindre fjäderfä och vildt, icke fingo flyttas under måltiden. Hofmästaren serverade från dem af anrättningen, allt efter gästernas önskan. Mellan dem och de spegelklädda platåerna voro mindre skålar, öfverfyllda med torra aprikoser, vindböjtlar, drufvor, jordärtskockor brynta i saltspad o. s. v.
Anrättningen var verkligen storartad och hofmästaren hade med skäl kunnat säga åt sin misslynte kollega, att det icke var matlagningen allena, som utgjorde hemligheten af bordets nöjen. När man så mycket talade om »finhet» och »vällukt», borde man äfven tänka något på rätternas inbördes plats och den färgton, som de anslogo, på det att aptiten äfven härigenom skulle retas och gästerna förmås att äta mera och med bättre smak samt smälta bättre.