Hvad som näst de dukade borden borde ådraga sig uppmärksamheten, var den utmärkt vackra sandstensspiseln i fonden af salen. Försedd ofvantill med en fin list af den rikaste sammansättning med figurer, frukter och blomsterslingor, var den ett verkligt mästerstycke. Detta kunde äfven sägas om eldskärmen, hvilken var så inrättad, att den antingen kunde framdragas på golfvet eller användas för att tillsluta den manshöga spiselöppningen. Det jaktstycke, som var måladt på densamma, måste ovillkorligen ådraga sig åskådarens uppmärksamhet, och detta icke blott för den enkelhet och otvungenhet hvarmed djurtyperna voro tecknade som icke ännu mer för färgernas friskhet. Vid en föregående fest hade general Stenflycht också, efter hvad som berättades, velat taga på sin ed, att han sett huru det ursinniga vildsvinet rörde sig och hört skallet af hundarna. Att generalen icke haft så orätt, skulle en närmare undersökning snart ådagalagt, om än orsaken till vildsvinets rörelser icke berott på någon dess egen åtgärd utan snarare på Bertil stekpojkes sotiga anlete, hvilket i öfvermått af förvåning och nyfikenhet icke alltid med tillbörlig försiktighet förstått att vidröra skyddet för sitt osäkra och farliga gömställe.

* * *

Några timmar hade förflutit sedan mäster Lemartin och hofmästaren haft sin »affär». I den mest upprymda sinnesstämning sutto gästerna kring bordet, under det att lakejerna, i dräkter med skimrande guld och silfverbroderier, kringburo de mångfaldiga desserterna eller fyllde glasen med den gamla bourgognen. –

»Ma foi, ett sådant förtjusande Barsarac! ... Superbt, riktigt ragoutant!» sade Laforme, i det han läppjande på sitt fyllda glas vände sig till sin granne på höger sida, den yngre af grefvarne Höpken. »Hvilken fumet! I mitt tycke går det likväl icke upp mot detta magnifika vin, som nyss serverades på karppastejen, – ett sådant Bacharacher! – Ah! Det hade icke blott läppsmak utan en gomsmak, som man, parbleu får leta efter.» –

»Man påstår också», svarade Höpken, småleende åt sin grannes förtjusning, »att vår amphitryon fått hundra flaskor Rotenbleicher af majestätet ...»

»Silence, messieurs!» hördes nu grefve Ekeblads röst öfver bordet. »General Lewenhaupt vill dricka med Er!» – »När en konung vill dricka någon till», fortfor han i hviskande ton, då de nedsatte sina glas, »och till på köpet vår trettonde Carl, får man icke vara så distrait.»

»Mon frère är full af sarkasmer» – svarade Laforme liknöjdt. – »Man bör dock icke slösa med dem så mycket på sina vänner. – Je suis tout consterné af vår värds goda bourgogne», suckade han därpå, i det han med en blaserad min lutade sig bakåt i karmstolen.

»Mon ami får kanske snart samma syn, som vår gamle gynnare till höger», hviskade Höpken, i det hans intelligenta ögon blixtrade till och ett slugt leende spelade kring munnen. – »Sedan han druckit sina modiga 27 glas kanelbrännvin, tyckte han sig se hur vildsvinet där borta på eldskärmen sprang undan för hundarna och höra skallet af dem. – Men tyst, låt oss höra hur vår man sonderar öfversten.»

»Hur var det, min bäste öfverste?» hördes från öfre ändan af bordet general Stenflychts sträfva stämma, »flottan hörde jag har fått order att hålla sig färdig ... subsidietraktat har afslutats med Frankrike ... vi äro en concert med Ottomaniska porten ... tunnor attan! ... och en partagetraktat är afslutad med Danmark, som får Liffland? För mycket alldeles för mycket för de mjölkhararna. – England i krig, Österrike sysselsatt med kejsarvalet. Väl, väl, min bäste öfverste, ni talar som sankte Petrus, då han ville prata sig in i himmelriket ... Men för tunnor attan», fortsatte han med hemlighetsfull min, »böra vi icke först jaga mössen ur deras inbillade équilibre och jämvikt?» –

»Flottan bör vår vän amiralen där borta på hörnet bäst känna till», anmärkte öfverste Lagercrantz småleende.