»Vi icke blott gilla det» svarade denne med sitt vanliga, nästan omärkliga småleende, »utan min store souverain skulle med största undran och djupaste smärta se om ett folk, sådant som det svenska, hvilket han mest af alla älskar och högaktar, icke vore mera ömtåligt om sin ära än att det skulle låta förnedra sig ända därhän, att det icke begagnade sig af en så gynnsam konjunktur som den närvarande till att återupprätta sin sjunkna makt. – För öfrigt», tillade han i bestämd, nästan hotande ton, »hoppas min höge souverain att icke fåfängt hafva offrat på svenskarne så stora summor, hvilket han ju gjort i förlitande på deras mod och pålitlighet. – Tiden är nu inne att gripa till verklighet – ett längre vacklande skulle vara ett bevis på svaghet och min höge souverain får i denna händelse se sig om efter allianser på annat håll.»
På dessa märkliga ord, följde en lång tystnad, hvilken ingen tycktes hågad att bryta.
»Men hvar finna en lycklig förevändning?» frågade slutligen Gyllenborg.
»Sedan Gyllenstjernska affären hafva dessa fördömda mössor vackert afhållit sig från alla stämplingar», sade Lewenhaupt.
»Denna förevändning måste skapas mina herrar» inföll nu Lagercrantz. »Tiden är verkligen inne att lämna pratet för handlingen. Vi hafva stöd af Polen och Preussen. Tessin skrifver i hvarje bref om hans allra kristligaste Majestäts höga sentiment för vår nation. Den eviga freden är vår skada.»
»Öfversten har rätt», sade S:t Severin med ett betydelsefullt ögonkast på Gyllenborg, »Sverige lider mera af fred än af krig.»
»Om blott vår Herre vill blifva neutral», återtog Lewenhaupt, »skola vi drifva dessa ryssar i en handvändning från Östersjön.»
»Motgångar kunna inträffa», sade Gyllenborg tvekande.
»Motgångar», inföll Lagercrantz, »sådana hafva träffat jordens mäktigaste folk – mig synes det dock vara hederligare att dö som ett fritt folk, än att träla sig fram i ett eländigt och föraktadt beroende.»
»Och tids nog skall Sveriges snäcklif taga sin början», invände S:t Severin.