»Under tjugu år hafva vi haft fred» sade Lagercrantz, i det han steg upp och ställde sig framför Gyllenborg. »Folket har hunnit återvinna sina forna krafter. – Arméns tapperhet är icke mindre nu än förr. Dess mod är upplifvadt vid tanken på att kunna återtaga de förlorade landskapen – själfva damerna vilja utgå i kriget mot ryssen. Vi känna alla hur friherrinnan Buddenbrock råkade i onåd hos Majestätet af denna orsak. Och hur är det väl med vår fiende?» – fortfor han, då Lewenhaupt och S:t Severin genom några inkastade ord då och då uttryckte sitt gillande. – »Ryska folket är i grund utarmadt efter det svåra turkiska kriget. Utsuget och förtvifladt, önskar det ingenting högre än freden. Stjernstedt har ju skrifvit till oss från Finland att deras arméer endast utgöras af pojkar och utländska äfventyrare och slutligen» tillade han med starkare tonvikt »slutligen bör grefven tänka på, hvad hela världen vet och känner. Om en svensk här närmar sig gränsen, skall hela Ryssland stå i uppror. Prinsessan Elisabeth, en gång vorden kejsarinna, skall ingenting högre önska än att till tack få lämna ifrån sig både Estland och Karelen, kanske själfva S:t Petersburg ... ja, hvem vet om icke till och med ett eller annat guvernörskap kunde uttänkas för den svenske statsman, som så kraftigt förstått att stödja hennes intressen.»
Det var en egendomlig, öfvertygande vältalighet, som låg i Lagercrantz’ ton. Han lämnade icke heller någon svaghet, något själslyte hos den, som han ville vinna för sina syften, orördt. Frestelsen med guvernörsskapet, skickligt framskjuten vid sidan af en varm vädjan till fosterlandskärleken, utöfvade en större verkan än någon kunde ana på den fåfänge, fast i grunden rätttänkande, kanslipresidenten. Det var ock med en långt mindre tvehågsen min, som Gyllenborg, när Lagercrantz slutade, framställde några matta invändningar om den rådande penningbristen och om svårigheten att finna en passande förevändning att få saken på tal inom riksdagen.
»Säg mig då min bäste grefve och ambassadör», frågade han slutligen, då alla hans skäl tillbakavisats, »hur mycket penningar kunna vi räkna af Frankrike i det afgörande ögonblicket?»
»Femtontusen écus.»
»Femtontusen écus. Denna summa räcker ju endast för adeln och prästerna.»
»Men borgare och bönder?»
»Bah!» utbrast Lagercrantz. »Några nya privilegier för krämarpacket och fri bränvinsbränning för bönderna – voilà tout.»
»Städse lika snabbtänkt, min bäste öfverste», inföll Lewenhaupt med ett beundrande ögonkast. – »Bland den yngre adeln är ni verkligen min bäste vän och ni får icke säga nej om jag ber er följa mig, då jag går mot ryssen.»
»En för stor ära åt mig herr grefve och landtmarskalk», sade denne i det han med en själfbelåten min bugade sig. – »Alltså återstår blott den lämpliga förevändningen» återtog han strax därpå, »och den torde icke vara svår att finna.»
»Den åtager jag mig» sade S:t Severin; »men efter saken således herr öfverste nu synes afgjord, borde icke vår vän i Finland få sina instruktioner?»