Öfverallt i Europa, och synnerligen i dess sydliga länder, förekommo sådana spelmän och komedianter, under hvarjehanda benämningar, hvilka dock såväl i södern som norden synas haft en likartad betydelse af gyckelmakeri. Kydqvist, som lemnat en intressant filologisk-historisk undersökning öfver detta föga utredda ämne, uppräknar en stor mängd benämningar på dessa scenens enfans perdus. Utom de latinska orden: histriones, mimi, ministelli, thymelici, scurrae, joculatores, ludiones, lusores, förekomma i hans afhandling: juglator, joglar, jogleor, jngler, jongleur, guchelare, kokeler, giocolatore, giocolare, ludrer, minstrel, leikari, lekare, loddare, lyddare, lakara, kocklare, göcklare, gycklare, gärande, spilman, pipare, bombare, trumpare, fidlare o.s.v.[91] Spelman och gycklare synas öfverhufvud varit identiska begrepp under medeltiden. Och "det allmänna omdömet fästade vid spelmans-egenskapen någonting löjligt, tillochmed då den var parad med hjeltebedriften".[92] Endast troubadourerne, stundom förnäma och högtbildade personer, hvilka med accompagnement af harpa, som ansågs ädlare än andra instrumenter, afsjöngo sina sånger, synas aldrig varit underkastade det allmänna åtlöjet, men så mycket mer drabbade detsamma deras beledsagare jonglörerna, hvilka uppträdde med burleska danser, taskspelerier och andra upptåg.[93] Ehuru man gerna såg dem öfva sina konster, voro likväl de och deras vederlikar hemfallna under det föraktliga löjets gissel. Men icke nog härmed, äfven den medborgerliga rättslösheten låg tung öfrer dessa föraktade varelser, så att t.ex., såsom det uppgifves i Sachsenspiegel, mansboten för spelmän utgjordes "af en mans skugga." (Spilleuten und allen den, die sich zu eigen geben, den gibt man zu bus den schatten eines manns).[94] Äfven i Sverige var lagen lika hård emot sådana personer, som kan ses af Vestgötha-Lagens "Lekare-Rätt", der det är stadgadt: "Varder Lekare slagen, det skall alltid ogildt vara".[95]

Alla förut anförda latinska namn på gycklare, äfvensom jongleur, minstrel, spilman, m.fl., hvarifrån Sveriges lekare och dylika icke synas göra undantag, "voro under medeltiden stående rubriker för allt slags putsmakare, jemväl hofnarrar och folknarrar".[96] De så kallade hofnarrarne, hvilka voro anställde i tjenst icke blott vid furstliga hof utan i allmänhet hos förnäma personer, äfven af det andeliga ståndet, och bibehöllos långt in på nyare tider, buro en egen löjlig drägt, hvartill ibland annat hörde åsneöron, bjellror och narrstaf, samt tvenne horn på hufvudet.[97] Icke sällan uppträdde äfven medeltidens gycklare, ifrån hvilkas krets ofvannämnde narrar ursprungligen utgått, under hvarjehanda förklädningar, än i djurskepnader, än såsom spöken, tomtegubbar, jättar och onda andar m.m. Med danser, ofta nog obscena, lindansarekonster och taskspelerier, allt beledsagadt af sällsamma åtbörder, roade dessa nomadiserande upptågsmakare både hög och låg. Men de hade härtill ännu andra befattningar. De utbjödo till salu örter och andra läkemedel, hvilka folket under den magiska medicinens månghundraåriga tidehvarf ansåg besitta en undergörande kraft, sedan de under sång, besvärjelser och mystiska ceremonier blifvit behörigen beredda. Och dessa jonglörer, uti hvilkas sånger många vidskepliga fornminnen, ända från den gråa hedendomen, genljödo, ansågos par préférence vara synnerligen väl qvalificerade farmaceuter och läkare. Möjligt nog, att verkan af deras lifselixir emellanåt betviflades. Men emellertid förtjenar detta deras qvacksalveri uppmärksamhet, emedan uti medeltidens andeliga skådespel läkaren, som tillika är köpman, åtföljd af narren, spelar en framstående rol.[98]

Att presterskapet skulle ifra emot gycklarena och deras konster, är sjelffallet, helst hednisk vantro och vidskepelse derigenom underhöllos hos folket. Dessutom närdes hedendomen hos de nyeuropeiska nationerna, hvilka länge blott till namnet voro kristna, genom de qväden ur den episka folksagan, som sjöngos af oftanämnde menniskor, och hvartill den stora massan med begärlighet lyssnade. Men om ock de fleste andelige stämplade gycklarena såsom djefvulens anhang, utföll likväl domen stundom mildare. Så sade t.ex. Thomas Aqvinas, denne doctor angelicus, som på sin tid gällde som ett orakel, sin åsigt vara, att histrionernas spelyrke i och för sig icke vore förkastligt, blott detsamma med sans och hof utöfvades, och det så mycket mindre, som menniskonaturen kräfde en sådan vederqvickelse. Klokheten och psykologisk erfarenhet manade till eftergift för ett folknöje, som hade slagit för djupa rötter för att genom stränga förbud kunna utrotas.[99]

Uti kulturhistoriskt hänseende är en undersökning om gyckelspelarnes sociala ställning icke oberättigad, helst äfven härigenom något ljus sprides öfver den europeiska medeltids-odlingens äldre tider. Men det är icke så mycket denna sakens allmänna sida, vi afsett med föregående framställning, som särskildt den omständighet, att gyckelmakarne, såsom i det föregående redan blifvit antydt, omedelbart förbundo antikens skådespel med medeltidens,[100] samt att deras spel innehåller en tillstymmelse till komisk dramatik. Dessa personer uppträdde dessutom, såsom vi straxt få se, äfven på en helt annan scen, men deras prestationer förnekade icke heller der sitt grundväsende. Och det var just ur denna källa, det grotesk-komiska elementet hufvudsakligen inströmmade i medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, till hvilka vi nu återvända.

Att det sublimt-tragiska, som tillhörde mysteriernas begrepp, kunde befläckas af tillsatser af grotesk-komisk art, förefaller vid första påseendet nog oväntadt och besynnerligt. Väl har man allmänt sökt förklaringen till detta sällsamma fenomen i menniskonaturens väsende, der ytterligheter beröra hvarandra så nära, att den fina gränslinjen emellan desamma med största lätthet öfverträdes. Men om man ock icke kan bestrida sanningen af denna psykologiska grundsats, borde åtminstone det heligas område vara fridlyst emot all besmittelse. Och likväl —, så har det icke varit. Medeltidens kyrkliga förhållanden öfverhufvud erbjuda de mest ojäfaktiga bevis på en upprörande sammanblandning af det heliga och det profana. Hvad under då, att tidehvarfvets dramatik framställde en likartad tafla! Det vidunderliga, det fantastiska, det groteska låg innerst i ett folkmedvetande, hvarest hedendomens skuggor långsamt veko för kristendomens gryende ljus.

Vi hafva sett, att sådana religiösa farcer som narr- och åsnefesten blifvit uppförda i kyrkorna. Och emedan dessa skändliga uppträden, af eftergift för de barbariska folkens råa föreställningssätt, redan under den tidigare medeltiden kunde äga rum i sjelfva Guds hus, är det icke osannolikt att äfven det sacerdotala dramat, som behandlade mysterierna, af samma orsak varit behäftadt med någon burlesk oart, så mycket det än i allmänhet synes varit presterskapets allvarliga sträfvande att utestänga allt sådant ofog från helgedomen. Ehuru bevisen för detta antagande äro få, må likväl anföras, att en byzantinsk författare från elfte seklet omtalar, det en art skådespelare, med biskopens tillstånd, fått inträda uti en kyrka i Konstantinopel samt att sålunda genom oanständiga danser, sånger, tal och åtbörder de heliga hymnerna och ceremonierna blifvit störda.[101] Mera bevisande äro dock påfven Innocentii III:s samt några synoders förbud emot likartade dramatiska upptåg i kyrkorna, hvarom förut blifvit nämndt. Men först efter det att de andeliga skådespelen icke mer gåfvos i kyrkor, sedan theatern blifvit uppslagen på vida, öppna platser och lekmän hade, på modersmålet, i mängd uppträdt på scenen, synes det komiska elementet vunnit en allt större utsträckning, ju längre det led. Och hvilka kunde väl nu anses vara lämpligare att utföra de komiska rolerna, än företrädesvis gycklarena, hvilka ända från hedenhös genom skicklighet i sitt fack hade tillvunnit sig en allmännare uppmärksamhet. Också synas de blifvit använde redan förrän det andeliga dramat helt och hållet hade emanciperet sig från sacerdotal ledning.[102] Och denna association knnde utan svårighet verkställas, helst dessa jonglörer, långt ifrån att vara fremmande för det andeliga skådespelet, tvcrtom tillocbmcd på egen hand skola uppfört mysterier.[103]

Men hvilket var det komiska stoffet par préférence i medeltidens mysterier? I det föregående är förut omnämndt, att djurmaskeringar, ett arf från antiken, användes vid narrfestens kristna saturnalier, samt att gycklarene plägade bland annat uti djurskepnader uppträda med sina konstmakerier. Också var den herrskande lusten för dylika metamorfoser ett betecknande uttryck af föreställningssättet hos menniskor som stodo naturlifvet mycket närmare än civiliserade nationer. Derföre var ock djurfabeln mycket en vogue hos medeltidens folk. Häraf synes äfven lättast kunna förklaras, att den personifierade onda principen, djefvulen, uti folkföreställningen framstod med svans, horn, bockfötter, svart och luden kropp m.m. Fantasin utrustade den bizarre gestalten med ännu flere andra attributer, hvilka varierade efter omständigheterna. Djefvulen framställde öfverhufvud, genom en förening af det förfärande och det groteska, bilden af det idealiskt fula.[104] Härigenom blef han, såsom en, ehuru karrikerad, fantasibild af det onda, en poetisk person,[105] införd i dramat, att trots all sin förskräcklighet, vara det nyare komiska elementets första ock förnämsta representant.[106] Såsom sådan fortfor han, till folkets omätliga förlustelse, under medeltiden och ännu längre att vara hjelten icke mindre i de mest sorgliga dramer än i de tokroligaste komedier.[107] För öfrigt är han i sina handlingar icke bunden af några den fysiska eller moraliska verldens lagar. Frestaren kan efter behag antaga hvilken skepnad som helst. Besvärjelser, trolldom, list och lögn användas allt efter omständigheternas kraf. Också lyckas hans förderfliga anlag utomordentligt väl. Gud sjelf kan, efter medeltidens begrepp, icke alltid skydda sina tillbedjare. Endast vid den heliga jungfruns förmedling stannar den onde rådvill och maktlös. Och derföre är ock det första vilkoret för hvarje förbund med djefvulen, att afsvärja Jungfru Maria.[108]

För att närmare förtydliga de förkroppsligade onda andarnes uppträdande uti de dramatiska mysterierna, må här ur det fransyska skådespelet Mystère de la Passion följande scen anföras:

Gud Fader sitter på sin thron, omgifven af sina englar. Han vill att alla menniskor skola saliga varda. Men hans rättvisa kräfver att saligheten skall förvärfvas. Då uppstår en lång debatt öfver denna sak emellan Guds personifierade egenskaper: Mildheten och Barmhertigheten å den ena sidan, samt Rättvisan och Sannfärdigheten å den andra, hvarefter Gud af sin oändliga godhet besluter att utgifva sin enfödde Son till ett försoningsoffer för menniskornas synder. Men då öppnas afgrundens gap, och ut störtar derifrån Lucifer, som i raseri öfver den Högstes beslut framkallar sina tjensteandar med följande energiska skymford:

"Diables d'enfer horribles et cornus,
Gros et menus, aus regardz basiliques,
Infames chiens, qu'estes-vous devenus?
Saillez tous nudz, vieulx, jeunes et charnus,
Bossus, tortus, serpens diaboliques,
Aspidiques, rebelles tyranniques,
Vos pratiques de jour en jour perdez.
Traistres, larrons, d'enfer sortez, vuidez…
Venez à moy, mauldis espritz dampnez!"[109]