"Maria liebe swester min, gesteme den wilden mude din, gedenke, daz uns got hat gegeben in dirre werlet ein krankes leben, in dem wir gedienen sollen godes riche, ob wir ez wollen; dar ume wende dinen müt, daz ist dir an der selen gut".[80]
Magdalenas historia, kort före hennes omvändelse, är i de dramatiska mysterierna utspäckad med en mängd scener af ganska verldslig beskaffenhet. Detta bevisar det profana elementets inträngande i skådespel, hvilka ursprungligen voro fremmande för detsamma. Härigenom erhöllo mysterierna ett efterhand allt mer och mer omfattande innehåll. Och sedan klerkerne upphört att författa sådana dramer, blefvo, ehuru äfven desse hade gjort sig skyldige till många verldsliga tillblandningar, genom troubadourer och andra lekmän, till det nu starkt travesterade bibelämnet tillagda många dramatiserade scener ur romantiken och nationalhistorien, hvilka allt efter omständigheterna lokaliserades.[81] Dessa redan förut antydda förhållanden föranleda oss att, med särskildt fästadt afseende vid det groteskt-komiska och satiriska i medeltidens dramer söka belysa vårt ämne från en annan, men detsamma likväl väsendtligen tillhörande synpunkt.
Menniskonaturen har sina kontraster. Visheten och dårskapen finna tillräckligt utrymme inom samma individ. Ifrån den sublimaste hänförelse kan hon så lätt nedsjunka tillochmed till ett förlöjligande af det, åt hvilket hon kort förut egnat sin tillbedjan. Derföre bör det förefalla mindre oväntadt, att äfven det komiska elementet insmygt sig i det andeliga medeltidsdramat. Länge förr än detta skedde, hade likväl redan några dramatiska upptåg, hvilka stodo i förening med traditioner om de romerska saturnalierna, banat sig väg ända in i kyrkan. Den kristna julhögtiden inföll nemligen på samma tid som Romarne firade sin fröjdefest till minne af Saturni gyllene ålder. Folket ville icke heller nu försaka den fröjd som åtföljde den fordna hedniska festen. Förtryckt, som det var, slafvande under dagens tunga och hetta, fordrade dock äfven det att åtminstone en gång om året få njuta sin "libertas decembris".[82] Och emedan allt under medeltiden gerna antog en kristligt-andelig prägel, blef den hedniska gudstjensten i början ett föremål för gyckel. Man iklädde sig hvarjehanda masker, mest föreställande vilda djurs skepnader, emedan djurfäktningar vanligen hade stått i förbindelse med de hedniska festerna. Den hedniske offerpresten uppträdde och begycklades. Men sedan minnet af hedendomens religiösa orgier hade utplånats, öfvergick gycklet på den kristna kulten. Icke blott de liturgiska ceremonierna, äfven sjelfva kyrkotexten och musiken parodierades. Men i stället för den fordne offerpresten, uppträdde nu en "narrbiskop", utstyrd med kåpa, mitra, kräckla och kors. Festen öppnades högtidligt med orden: "silete, silentium habete", hvarpå församlingen lika högtidligt svarade: "Deo gratias." Narrbiskopen förrättade härefter messan, uti hvilken det heliga upplöste sig i ett burleskt charivari. Den allvarliga, högstämda kyrkosången var förvisad för tillfället. I dess ställe hördes skärande dissonancer af jamningar, hvisslingar, tjut. Och härunder ringdes kyrkans klockor med full fart. Uti en vild yrsel strömmade man ur kyrkan, och med den uttågande massan förenade sig på gatorna hvarjehanda gyckelmakare, sjungande satiriska kupletter. Denna narrfest (festum stultorum, fatuorum), hvilken är urgammal, emedan redan Augustinus befinnes hafva ifrat emot densamma, firades icke allenast i kyrkorna af prester och andra tempeltjenare, utan äfven i munk- och nunnekloster.[83] Ett narrfesten liknande upptåg, ehuru jemförelsevis af menlös art, var "la fête des Innocents", då messan förrättades af en "barnbiskop", och den hierarkiska ordningen föröfrigt för tillfället var omvänd, så att det högre presterskapet hade de lägre förrättningarna.[84]
En annan, äfven ganska gammal religiös farce var åsnefesten, som synes blifvit firad till minne af Jungfru Marias flykt till Egypten. En präktigt utstyrd flicka, med ett barn i sin famn, fördes på ryggen af en åsna i procession till kyrkan. Åsnan framleddes till högaltaret. Härpå firades messan med pomp och ståt. Efter dess slut härmar presten tre gånger åsnans skriande, hvilket af folket i chorus besvarades lika många gånger med hinham, hinham, hinham. Till slut uppstämdes "Sire Asnes" till ära en halft latinsk, halft fransysk sång, hvaraf första versen lydde:
Orientis partibus
Adventavit Asinus;
Pulcher et fortissimus,
Sarcinis aptissimus.
Hez, Sire Asnes, car chantez,
Belle bouche rechignez,
Vous aurez du foin assez,
Et de l'avoine à plantez.
Dialog ooh sång omvexlade i denna farce, uti hvilken flera bibliska personer uppträdde, t.ex. Moses, Aron, Bileam ridande på en åsna, m.fl.[85].
Sådana ursinniga orgier, föröfvades uti Guds hus. Uti några af dessa, såsom narrfesten, förmärkas tydliga spår af djupt inrotad hedendom. Men härtill komma, på en annan scen, ännu andra dramatiska företeelser af grotesk-komisk art, hvilka äfven hafva sin upprinnelse i hedendomen och ådagalägga huru denna traditionelt fortlefde hos medeltidens folk. Dessa företeelser förtjena uppmärksamhet icke allenast ur allmän kulturhistorisk synpunkt, utan äfven särskildt i dramatiskt hänseende, emedan de utgöra den antika scenens anslutningspunkt till den moderna.[86]
Men man bör härvid erinra sig, hvad förut blifvit nämndt, att den antika dramatiken i högre mening, länge undergräfd, hade, vid medeltidens ingång, genom folkvandringarne förlorat sin sista lifsgnista. Det är derföre en annan källa, man måste uppsöka, för att uppfånga bilden af antikens dramatiska genius, sådan den i bizarr, fantastisk gestalt afspeglade sig för nya på verldstheatern uppträdande nationer, hvilka, emedan deras verldsåskådning ursprungligen var rotfäst på hednisk grund, uti gamla romerska traditioner länge förnummo kära genljud af egna fornminnen.
Det var på den regellösa folktheatern, i vidsträcktaste betydelse, antikens dramatiska minnen fortplantades hos de kristna folken. Det var genom denna alla folk i alla tider tillhöriga theater, den klassiska hedendomens dramatiska spel och lekar, såvidt görligt var, blefvo omedelbart förbundna med de elementer till dylika, som förefunnos hos de celtiska och germaniska folkslagen.[87] Och sedan kristendomen ibland dem blifvit utbredd, torde äfven den nya läran icke varit utan allt inflytande på de gamla sceniska bruken.[88] Men vare sig härmed huru som helst är det åtminstone säkert, att den stora massan synnerligen omhuldade de eljest, såsom förut blifvit omordadt, af stat oeh kyrka förskjutne komedianterna. Deras gyckelspel skänkte folket på torg och andra öppna platser, en kär förströelse. Äfven rika och förnäma personer befinnas hafva gerna åsett deras dramatiska prestationer, hvarmed de förra plägade hemma i sina hus roa sina gäster. Allvarliga varningar emot dylika förlustelser uteblefvo väl icke. Så skrifver t.ex. Alcuin på Carl den Stores tid; "Nescit homo, qui histriones et mimos et saltatores introducit in domum suam quam magna eos immundorum sequitur turba spirituum." Men sådana varningar blefvo utan verkan. Icke långt derefter omtalar en erkebiskop Agobard, att man ända till öfvermått undfägnade skändliga gyckelmakare med starka drycker, under det man lät församlingens fattiga dö af hunger: "Inebriat histriones, mimos turpissimosque et vanissimos joculatores, quum pauperes Ecclesiae fame discruciati intereant." Tillochmed säges det hafva varit vanligt, att sådana aktörer, bildande en art trupper, erhöllo tillträde till furstliga fester, der de ofta begåfvades med dyrbara skänker, ehuru dock icke exempel saknas derpå, att de äfven blifvit rätt snöpligen affärdade från sådana samqväm.[89] Dessa gyckelmakare, hvilka vanligen förbundo sina sceniska upptåg med sång och spel på något instrument, voro ett kringirrande slägte — homines vagi, såsom de äfven benämndes — från den ena staden samt furste- och adelsborgen till den andra. Det finnes omtaldt, att de någongång ända till hundradetal varit församlade från skilda länder. Och ända till Skandiens bygder framträngde "the gärande" "aff mongom landom", såsom rim-krönikan säger, och erhöllo dyrbara gåfvor, t.ex. vid hertigarne Waldemars och Eriks förmätningar:
"The gärande fingo ther dyra hafvor,
Örs ok gangare ok andra gafvor,
Kläde ok Sölf ok alle handa,
Sva at the foro gladi hem till landa".[90]