Angående mysteriernas musikaliska beståndsdel må ännu nämnas, att musiken, tillfölje af det som i det föregående ofta blifvit antydt, uti dessa skådespel obestridligt spelat en vigtig rol, ehuru de författare, som berört detta ämne, härom lemnat högst sparsamma underrättelser. Deandeliga skådespelen voro mest melodramer, med omvexlande tal och sång, samt hade musikaliska ouverturer. Vanligast öppnades skådespelet med hymnen Veni Sancte Spiritus, hvari jemväl åskådarena instämde. Äfven körerna, hvilka ofta förekomma, synas icke blifvit utförda utan all konst. Chorgossarne torde väl oftast hafva sjungit dessa körer, men äfven hela den församlade menigheten, hänförd af religiös känsla, utbrast emellanåt i sådana samljud. "Tout à coup", yttrar sig Le Roy (l.c. pp. 117-118), "au milieu du spectacle, où l'orgue tenait lieu d'orchestre, des cantiques étaient entonnés par les acteurs et répétés en choeur par toute l'assemblée:
"Allons faire nostre Oremus,
Chantons Te Deum laudamus.
"Tel est, à peu près, le final de tous les miracles et mystères qui nous ont été conservés".[75]
Huruvida choren är en väsendtlig beståndsdel af det kristna medeltidsdramat, liksom den fordom var det i den grekiska tragedin, är en fråga som här icke bör med tystnad forbigås. Den antika choren tillhörde den bildningsperiod, då hvarken statens lagar eller religionens dogmer ännu förmådde att fjettra den individuela handlingens sjelfviska godtycke. Under de sedliga förvecklingar, som härigenom nödvändigt måste uppstå, framgår choren, såsom representant af det substantielt allmänna, utan att likväl ingripa i handlingens fria gång, blott uttalande sitt omdöme, än beklagande, än varnande, än vädjande till de höge gudarnes makt och rättvisa. Choren är sålunda lyrisk, ehuru den derföre icke förlorar den episka karakteren af substantiel allmänhet.[76] Men chorens införande, i grekisk mening, uti den romantiska tragedin har misslyckats. Kristendomen har gifvit icke mindre de menskliga än de gudomliga tingen en högre förklaring. Derföre äro ock den antika chorens dunkla orakelspråk icke längre berättigade. Äfven den handlande personens sjelfviska trots emot ett blindt fatum har försvunnit. Hon kan nu med subjektiv innerlighet hängifva sig åt en tingens ordning, uti hvilken hon igenkänner en gudomligt ledande försyn. Också framställa medeltidens mysterier ingen handling uti den ursprungligt grekiska meningen.[77] Och choren i dessa dramer — ursprungligen tillhörande gudstjensten samt efter mysteriernas förflyttning från kyrkan ännu bibehållen i desamma — var blott ett lyriskt uttryck af den religiösa samkänsla, som på andaktens vingar i toner uppsvingade sig mot himlen.
Äfven toner af verldsligt innehåll ljuda någongång i de andeliga skådespelen, t.ex. såsom kärleksqväde i Maria Magdalenas eller hennes tillbedjares mun.[78] Hennes person framhålles eljest med afgjord förkärlek framför andra uti mysterierna förekommande individer. Hon framstår der såsom en typ af det åt en ohejdad verldslust hängifna sinnet. Än är det yttre prydnad och grannlåt, som på ett barnsligt — naivt sätt fängslar hennes håg, än nöjenas hvirfvel, som kommer henne att glömma lifvets högre allvar. Utan qvinlig blygsamhet föreställes hon slutligen, isynnerhet i några franska påskspel, såsom djupt fallen och på branten af sin undergång. Men då, ångerfull och förkrossad, nedkastar sig den botfärdiga Magdalena till Frälsarens fötter, som full af förbarmande emottager synderskan med dessa trösterika ord:
Lève — toy, femme, va en paiz,
Pardonnez te sont tes meffaits,
Ta parfaite foy t'a saulvée.[79]
Såsom profstycke må anföras nedanstående dialog emellan Magdalena, ännu i sorglös verldslust, och den allvarliga, kärleksfullt varnande Martha:
Tunc Maria Magdalena cum una puella et II juvenibus curizet dicens.
Ich bin ein ledig junges wip unt tragen einen stolzen lip, ich wil mit freuden vrolich sin, zu danzen stet das gemude min. weme freude ist swere, daz ist mir gar unmere.
Tunc dicat ad eam Marta.