"Patriarchen unt propheten unt alle, de dar mynschen heten, se weren sundich edder nicht, we nemen se al an unse richt, de sint uns al to male untswunden, wente Ihesus heft se untbunden unt brochte se an synes vader rike, dar wy armen al ghelike worden schemeliken afgheslaghen. Nu mote wy an der helle plaghen."

Men detta qvalfulla vemod aflöses omedelbart af begäret att uti det på jorden lefvande menniskoslägtets förderfvande finna en ersättning för förlusten af egen sällhet:

"Doch wille we wesen unvordraten unt nummer ave laten. nu uns de hilgen aldus untslyken, So wille wy na den sunderen kyken."

Och nu afsänder Lucifer sina tjenare, ibland hvilka han anser Satanas för sin förnämsta handtlangare, såsom efter hans mening den slugaste, ehuru denne i skådespelet föreställes såsom en dum djefvul, på jagt efter menniskor af alla stånd och yrken, hvilkas synder han härjemte på ett löjligt sätt uppräknar. De onde englarne sprida sig åt alla väderstreck. Men knapt voro de borta, förrän Lucifer blir orolig och kallar dem tillbaka. Men de höra honom icke, ehuru han anstränger sitt rytande till det yttersta. Slutligen återvänder dock Satanas, klagande deröfver att han och hans medtjenare, genom återkallandet i förtid, gått miste om det åsyftade rofvet. Lucifers oro ökas. Han återkallar ännu engång de öfrige afgrundsandarna, hvilka nu inställa sig och erhålla nya förhållningsorder. Astrot, som säger sig lupit väl hundra hvarf hela verlden omkring, men förgäfves, får derföre uppbära skarpa förebråelser, helst han för ingen del motsvarat de föreställningar, Lucifer gjort sig om honom:

"Ik mende, gy weret ducent — kunste — heren, nu mach ik jw noch wol anders leren".[112]

Komiska drag hafva icke saknats uti de föregående situationerna, isynnerhet uti Lucifers satir öfver de herrskande lasterna hos skilda stånd. Men nu blir satiren lokaliserad. En luminös idée uppstår i Lucifers hjerna. Man behöfde icke löpa veriden ikring för att erhålla erforderliga subjekter, då sådana funnos på nära håll i — Lybeck. Der, menade afgrundsfursten, erbjöds ett ypperligt tillfälle att "vele zelen vorwerven", så väl klerker som lekmän af alla klasser.[113] Och omedelbart härpå skyndade sig tjensteandarne, utan motsägelse, till den anvista orten. Der ansattes förnämligast näringsidkare, såsom bagare, slagtare, värdshusvärdar, skomakare, skräddare, väfvare o.s.v. Efter välförrättade ärender återkommo de utskickade, "et sic portant animas ad Luciferum." Denne anställer räfst och ransakning med de fångne, hvilka för honom bekänna sina synder och bedja om nåd, som naturligtvis icke beviljades. Alla budbärare hade återvändt, med undantag endast af Satanas. Lucifer ser sig omkring, med oroliga blickar. Kunde väl Satanas plågas af gikt eller någon annan krämpa, han, som förut varit så flink och färdig?

"An kunsten was he jo de beste, o wig nu is he de leste."

Då infinner sig ändtligen Lucifers gunstling, "portans clericum", såsom det står skrifvet i skådespelet. Den sistnämnde hade, läsande i sitt breviarium, blifvit anfångad af den onde anden. Framförd till Lucifers tribunal erhåller klerken bitande tillvitelser derföre, att han, som bordt visa salighetens väg åt andra menniskor, nu sjelf kommit till afgrunden. Men den andliges närvaro väcker dock en brännande ängslan hos Lucifer, helst presten plågade honom med scholastisk dialektik samt derjemte "drecht dat wigwater an der nesen." Derföre säger Lucifer: "de pape heft my de har vorsenghet", och tillägger:

"Satanas, lat den papen gan, ik enkan van hette nicht lengber stan."

Fall af harm efterkommer Satanas sin herres befallning. Den andlige blir fri och aflägsnande sig slungar han en exorcism emot satan, hvilken med jämmer erfar dess kraft, och blir tillika hånad af Lucifer: