"Haddestu den papen bytiden heten gan, so droftestu nicht so schemeliken stan."
Men också denne sjelf undgår icke prestens hot:
"Kumpt Ihesus noch ens vor dyre doren, he schal de ganzen helle vorstoren."
Detta synes i början mindre upprört afgrundsfursten, än medvetandet af den eviga fördömelse, uti hvilken han och hans anhang, för högmodet som är alla synders urgrund, blifvit försänkta. Och det är derföre han "lamentando" utbrister:
"Dor mynen homut bun ik vorlaren, o wig dat ik je wart ghebaren! o we wafen my vil armen! we schal sik over my vorbarmen? — — — — — — — — homud is en ambegyn aller sunde, homud heft uns duvele senket in afgrunde, de mynsche is to den vrouden karen, de we duvele hebben vorlaren."
Då nu så var, återstod blott att i ilsken förtviflan bringa i afgrunden så många syndare som möjligt:
"He si leye edder pape, here, ridder edder knape, bischop, Cardinal edder pawes, Hyntzke, Hermen edder Clawes, klostemunne edder bagyne, se si eyslik edder fine, wan se de sunde hebben dan, se scholen myt uns duvelen to der hellen gan."
Men plötsligt begynner prestens hotelse att plåga Lucifers inbillning. Skrämd deraf vill han hasta till sin afgrund för att i förening med sina demoner väl förvara helvetets portar och de innelyckta själarne. Dock, sjuk som han var och utmattad af själsqval måste han bedja sina tjensteandar släpa sig fram:
"O knechte, myn jamer is so lank, von kummer bun ik worden krank, wolde gy my to der helle dreghen?"
Hånande framsläpa desse sin herre till hans bostad. Och sålunda ändas "das Teufelspiel".[114] Omedelbart härefter afslutas hela skådespelet af "Conclusor" med en uppmaning till alla de församlade att akta sig för djefvulens arga list. Men emedan det eviga lifvets hopp var beredt genom Frälsarens uppståndelse, skulle härjemte alla förena sig uti en fröjdesång: