"Des wille wy uns vrowen in allen landen unt synghen: Christus is up ghestanden".[115]
En sådan oerhörd sammanblandning af det burleska med det allra heligaste uppstod genom det komiska mellanspelet, som efterhand insmög sig uti det andeliga dramat. Ett sådant intermezzo framkallades af de marknader och folkförlustelser som voro förenade med de stora kyrkofesterna. Isynnerhet erbjöd påskhögtiden, efter den långa fastan, ett efterlängtadt tillfälle att gifva luft åt en länge återhållen lefhadslust. Deraf förklaras äfven närmast tillkomsten af åtskilliga, ofta ganska råa pöbelscener, hvilka uti den mest skärande motsats till mysteriernas högstämda innehåll afbröto det religiösa skådespelets sammanhang. Ibland figuranterna uti denna pöbelkomedi, hvarest prygelscener, skymford och grofva tvetydigheter utgjorde den förnämsta kryddan, bör, utom hin Onde och hans följe, förnämligast omnämnas den redan förut omtalade qvacksalvaren-krämaren, hvilken jemte sin tjenare Rubin förehade allehanda bouffonnerier. Men emedan utrymmet förbjuder att detaljera desamma, och de föröfrigt stå utom allt förnuftigt sammanhang med mysterierna, skola vi härom endast anföra, att uti påskspelena allmänt förekommer en scen, der Mercator — "eyn arczt wit bekant, meister Ypocras", som "hat durchfaren manche lant, Hollant, Probant, Russenlant, Prussenlant" o.s.v. — säljer salfvor åt qvinnorna som voro på väg till Herrans graf. Men hvilken vidrig kontrast emellan qvinnornas fromma sånger, af hvilka en lyder:
"Sed eamus et ad ejus properemus tumulum, si dileximus viventem, diligamus mortuum et ungamus corpus ejus oleo sanctissimo",
samt det derpå följande köpslageriet, hvarvid Mercator och Rubin framstå såsom listige och snikne krämare och qvinnorna — pruta![116] Efter den långa, af Mercator inledda, profana episoden[117] vidtager åter den fromma handlingen vid qvinnornas ankomst till den Uppståndnes graf.
För att tillfredsställa den stora massans smak, gick man slutligen så långt, att man tillät tillochmed det allra heligaste antaga en burlesk anstrykning, ehuru man derföre icke synes föreställt sig att detta skulle oskära andakten. Så framställer sig Frälsaren, uti ett tyskt mysterium från femtonde seklet, för de tre Mariorna i en örtagårdsmästares skepnad, och ger dem tillvitelser för det de så tidigt om morgonen drefvo omkring. Och då de spörja honom om deras herre, svarar han:
"Ich kann dein ja nicht gewarten,
Ich muss graben mein garten.
Ich bereite mein pastarnack
Und stopfe den in meinen sack
Und will damit zu markte lauffen
Und mir des Brodes kaufen".[118]
Någongånsg kunde det plumpa skämtet urarta till de gröfsta anstötligheter, såsom t.ex. då uti ett fransyskt mysterium Gud Fader sågs sofvande på sin thron under Kristi korsfästelse och grafläggning, samt uppväcktes af en engel med ord uti den råaste pöbelton.[119]
För öfrigt bör anmärkas, att alla medeltidens litteratur- och konstalster bära en skarpt markerad prägel af tidehvarfvets åskådningssätt. Det chaos, uti hvilket all forntid låg för medeltidens folk, gjorde att äfven personer från antiken måste ikläda sig en för dem fremmande kostym. Men en sådan anakronism företer sig icke endast uti den yttre drägten. Äfven institutioner, som icke tillhörde den klassiska hedendomen, öfverfördes på densamma utan all tvekan. Så t.ex. skänker en uti skådespelet "Himmelfart Maria" uppträdande konung åt sina krigare ridderlig drägt och insignier, hvilkes symboliska betydelse han förklarar, samt lägger de dubbade riddarena på hjertat en sannskyldig riddares pligter. Om ridderlighet tala föröfrigt krigarne uti detta skådespel jemnt och samt. Och uti ett annat ("Auferstehung Christi") svära väktarena vid Frälsarens graf "by unsern ritterlichen eren".[120] Derföre finnas i mysterierna så många situationer, hvilka förefalla oss löjliga, ehuru de i den naiva okunnighetens tidehvarf icke så uppfattades. Men när vi i våra dagar läsa, att Paulus titulerades Monseigneur Saint Paul; att Gud Fader kallade Adam i paradiset: beau frère; att Kristus vid nattvardens instiktelse sjöng sin första messa, samt kallade krigsknektarne som grepo honom beauls seigneurs; att Nero, äfvensom Frankernes konung Chlodwig och den heliga Ignatius, svuro vid Muhammed[121] m.m.m.m., kan man svårligen undertrycka utropet: o sancta simplicitas!
Mysterierna, hvilkas ursprung och väsende vi i det föregående sökt utreda, hade under tidernas lopp allt mer och mer förlorat sin lithurgiskt-kyrkliga karakter samt iochmed detsamma till det mesta emanciperat sig från sacerdotal ledning. Detta sammanhängde, såsom förut blifvit nämndt, med det kyrkliga lifvets förfall i allmänhet. Men härtill kom en annan väsendtlig orsak. Det tredje ståndet hade under korstågs-perioden tillkämpat sig en social emancipation samt bildat kommuner. Borgerskapet inom dem hade fördelat sig i särskilda skrå-korporationer. Och det var nu till desse sistnämnde, ledningen af de dramatiska mysterierne förnämligast öfvergick i det trettonde århundradet. Med utomordentligt intresse omfattades dessa skådespel, som numera gåfvos på modersmålet,[122] och utbreddes isynnerhet från förenämnde tid, i alla kristna länder.[123] Huru likväl det latinska språket delvis ännu länge derefter bibehölls i mysterierna, är på sina ställen omtaladt. Men i alla fall blef i hvarje land modersmålet det öfvervägande, sedan skrå-brödraskapen begynt uppföra andeliga skådespel, hvilka på särskilda tider hos särskilda nationer erhöllo en alltmer verldslig karakter, och tidigast såsom det synes, hos Fransoserne, hvilkas religiösa drama redan i det trettonde seklet visar sig fullkomligt fritt från kyrkligt inflytande.[124]
De äldsta dramatiska föreningar af ofvansagde art, vi funnit omnämnda, äro brödraskapet del Gonfalone i Rom, år 1261, och sällskapet Batutti i Treviso, år 1264. Medlemmarne uti dessa begge föreningar, hvilka uppförde passionshistorien, synas, åtminstone de i det sednare sällskapet, nästan uteslutande hafva bestått af lekmän.[125] Men den mest bekanta och tillika den ryktbaraste dramatiska associationen under medeltiden var la Confrérie de la Passion, stadfästad af franska konungen Carl VI år 1402.[126] Detta är den första formligen sanktionerade organisation, theatern erhållit.[127] Aktörerna uti detta dramatiska samfund, hvilka af konungen behedrades med titel af hans "chers et bien-aimés confrères", och till största delen bestodo af borgare och handtverkare, inredde sin theater uti "l'hôpital de la Trinité".[128]