Uppförandet af ett mysterium var ett evenement för en provins, ja tillocbmed utom densamma.[129] Ty sådana skådespel kunde blott sällan gifvas, emedan härtill erfordrades en ofantligt stor personal, som skulle inöfvas i sina roler, samt för öfrigt stora tillrustningar. Också åtnöjde sig icke menniskorna i medeltiden med dramatiska mysterier, som skulle hafva räckt endast några timmar. Nej, flera dagar å rad, stundom bela veckor fortsattes dessa skådespel, hvilka icke voro indelade i akter, utan i "dagsverk" (journées).[130] Och dagsverk, i ordets egentliga mening, voro äfven dessa sceniska representationer, ty de fortforo ofta både för- och eftermiddagar, med endast några timmars afbrott. Men så behöfdes ock den långa tiden alltför väl, då de andeliga dramerna stundom börjades med verldens skapelse eller syndafallet ocb slutades någongång först med — yttersta domen. Hvilken ofantlig mängd af bibliska personer måste icke uppträda på en sådan scen! Och då härtill kommo englar, både goda och onda, skaror af helgon och martyrer, samt dessutom ännu en hop mythologiska, klassiska ocb fingerade personer — låt ock vara att många bland dem icke hade något att säga, utan voro endast stumma figuranter —, kan man lätt föreställa sig, att flere dagsverk erfordrades till fullbordandet af detta vidlyftiga arbete. Och sedan hvilken omständlighet så väl i monolog som dialog! Ty det var en samvetssak att göra bibelparafrasen så uttömmande som möjligt. Mysteriernas grotesk-komiska intermezzo bidrog ock uti icke ringa mån att förlänga skådespelen. Men framför allt förlängdes desamma genom de i stor mängd inflätade hymnerna samt öfriga sångpartier.
Så långa och vidunderliga dessa sceniska framställningar än voro, synes likväl åskådarenas tålamod hafva varit outtröttligt. I våra dagar förefaller detta nog sällsamt. Men man såg saken med helt andra ögon i medeltiden och ännu någon tid derefter. Då betraktades sådana skådespel såsom verksamma medel till from uppbyggelse, gemensam för åskådare och aktörer. Derföre ansågos de äfven såsom andra religiösa fester, under hvilka man, så länge de varade, borde afhålla sig från verldsligt arbete. Då "Mystère de Saint Martin" 1496 gafs uti staden Seurre, hade man utfärdat det påbud, "que nul ne fût si osé ni si hardi de faire oeuvre mécanique en ladite ville l'espace de trois jours, pendant lesquels on devait jouer le mystère".[131] Mysterierna voro härjemte en "charge communale", jemförlig på sätt och vis med "la choragie antique", såsom sistnämnde författare yttrar sig.[132] För aktörerne voro dessa representationer stundom förenade med ganska drygt ansvar och otrolig ansträngning, ty det finnes antecknadt att desamme förbundit sig "par corps et sur leurs biens, à parfaire l'emprise; item étoient ténus de faire serment et eulx obligier par devant hommes de fiefs et jurez de cattel et notaires, de jouer ès jours ordonnez par supérintendantz." Och emedan den dramatiska handlingen så naturtroget som möjligt skulle utföras, inträffade fall då i den fromma ifvern sjelfva lifvet sattes på spel. Så hände år 1437, då passions-mysterium gafs i Metz, att en prest, som spelade Frälsarens rol, "fat presque mort en la croix, s'il n'avoit esté secouru; et convient que un autre prestre fat mis en la croix pour parfaire le personnage du crucifiement." Och om en annan prest, som vid samma tillfälle föreställde Judas, säges det, att han "fat presque mort en pendant, car le coeur lui faillit, et fat bien hastivement despendu, et porté en voye".[133]
Medeltiden saknade en utvecklad konst-poesi. Derföre var ock, i dramatiskt hänseende, den idéens och formens sammangjutning till en harmonisk enhet, som är ett oeftergifligt vilkor förr all skön konst, okänd i detta tidehvarf. Mysteriernas sublima tanke framskymtar väl här och der, men den kaotiska formen insveper densamma åter snart i dunkla moln. Det hela förlorar sig uti en brokig mångfald af episoder och enskildheter, framställda i episk bredd, hvarigenom den dramatiska handlingens trådar brista. Härigenom uppstår en följd af särskilda handlingar, allt lösare sammanbundna, ju flera de äro. Visserligen är grupperingen af det bibliska stoffet stundom rätt sinnrikt utförd, men strängt bundne, som dramaturgerne det voro, vid bibelordets ordningsföljd, hvilken så litet som möjligt borde rubbas, kunde de med bästa vilja icke åstadkomma annat än en blott approximativ dramatisk enhet uti de andliga skådespelen. Och hvad den sceniska framställningen beträffar, hvarigenom dramat erhåller kött och blod, en andligt förkroppsligad gestalt, måste densamma naturligtvis stå uti ett omedelbart sammanhang med texten och sålunda förete en sällsam anblick. Härom hafva vi väl redan i det föregående meddelat några notiser, men skola nu till slut, i sammanhang med beskrifningen om scenens yttre, tekniska inrättning, härtill bifoga åtskilligt som närmare belyser nämnda sak.
Huruvida några sceniska tilbedelser blifvit gjorda i kyrkorna, så länge de religiösa skådespelen derstädes uppfördes, är väl icke tillräckligt utredt; men man har dock anledning att förmoda, att någon liten flyttbar theater äfven der blifvit uppställd, äfvensom på kyrkogårdarna, dit scenen först förflyttades från templet.[134] Sedan torg och andra öppna platser härefter blefvo den skådebana, på hvilken mysterierna uppfördes, gjordes naturligtvis mycket större tillrustningar. Ehuru underrättelserna härom öfverhufvud äro sparsamma, kan man dock af dem göra sig en allmän föreställning om theaterns inrättning, hvilken hufvudsakligen synes hafva varit likartad i alla kristna länder under medeltiden. Scenen bestod af tre afsatser eller våningar, till hvilka man stundom uppklef på stegar. Uti den öfversta, i fonden belägna, afdelningen thronade den heliga Treenigheten, omgifven af englar och helgon. Gud Fader sågs hvitklädd och med krona på hufvudet. Freden, Rättvisan, Barmhertigheten och Sanningen stodo vid hans sida. Denna lokal föreställde det himmelska paradiset, med grönskande träd. Den medlersta våningen, som var den vidsträcktaste, var den jordiska vädjobanan med många särskilda lokaler, hvilkas benämning stundom var skriftligen påtecknad.[135] Den nedersta afsatsen var helvetet, som vanligen utgjordes af ett draksvalg, hvilket efter behof öppnade och tillslöt sig.[136] Men stundom fick den Onde åtnöja sig med ett stort kar, "darin ein und aus zu springen, als der rechte Höllenhund".[137]
Kallelsen till sådana skådespel skedde stundom genom ett högtidligt trumpetskall (le cri du jeu). Skådespelarne framträdde i procession på scenen och uppstämde en andelig hymn, hvarefter de fördelade sig i grupper. Härpå uppträdde härolden, som förekommer under många benämningar, såsom Herold, exlamator, proclamator, argumentator, actor, præcursor, expositor ludi, meneur du jeu. Denne person, som var en slags theaterdirektör eller regissör, hvilken ledde anordningen af skådespelet, utlade i en prolog styckets innehåll samt lät åskådarena veta hvilken rol hvarje aktör hade att utföra. Någongång saknades dock härolden, i hvilket fall skådespelarne presenterade sig sjelfva. Härolden, ehuru icke uppträdande som aktör, måste likväl hafva haft en ganska besvärlig befattning. Ty det var jemväl hans sak att mana åskådarena till tystnad och uppmärksamhet genom ett esomoftast upprepadt silete, silentium habete. Och detta var sannerligen ingen lätt sak med en af tusentals personer bestående folkskara. Dessutom var det häroldens åliggande, att, så mycket möjligt var, för åskådarena förtydliga bibeldramemas sammanhang genom kommentarier, som anbragtes emellan särskilda scener. Äfven slutade han icke mindre hvarje "journée" med en from uppmaning till folket, att allvarligen besinna hvad de under dagens förlopp hade sett uppföras, än det hela med en likartad epilog, som på sätt och vis uttalade styckets moral; hvarefter församlingen skildes sedan den afsjungit en hymn, vanligast Te Deum laudamus.[138]
Skådespelarne fördelte i grupper, såsom sagdt blifvit, intogo platser inom särskilda afdelningar, der de förblefvo sittande tilldess turen kom till dem att uppträda på scenen, "donec ordo eum tangat". Då ägde de hvar för sig att uppstiga från sina platser, "sargat a loco suo", samt träda fram, hvarefter de återvände dit, derifrån de hade kommit. Ehuru åskådarena under dagar och veckor voro i tillfälle att se sina aktörer, skulle de ändock naturligtvis anses vara frånvarande alltid då de icke agerade. Ingen egentlig scenförändring ägde rum. Också fanns intet theaterperspektiv, emedan kulisser saknades. Lokalenoch dekorationerna — uti hvilka sistnämnda stundom, isynnerhet hos Fransoserne, utvecklades icke ringa prakt — förblefvo öfverhufvud desamma. Dock synas emellanåt lokaliteter, som under en dag icke behöfdes, på någon följande blifvit tillsatta. Handlingarnas mängd var emellertid så stor, att hvarochen af dem icke kunde förrättas uti sin särskildt erforderliga lokal. Derföre omtalas ock uti ett tyskt "Passionsspiel" "eine gemeine burge, dar in man kront, geislet, das nachtmal und ander ding volbringt." Eljest fordrade man att allting skulle framställas med största möjliga naturtrohet. Derföre förblef äfven åsnan, som användes vid Kristi intåg till Jerusalem, under hela denna dag stående på theatern. För öfrigt bortburos icke saker, som ej mera behöfdes, utan ställdes blott åsido, såsom t.ex. bordsservis och öfverblifna anrättningar efter en måltid. Men då många handlingar icke kunde i verkligheten utföras, måste man åtnöja sig med symboliska antydningar. Så föreställdes det att djefvulen hade gått in i Judas, genom en lefvande svart fågel, hvilken han fasthöll i fötterna och lät flaxa framför sin mun. De aflidnes själar i Hades föreställdes genom hvita linnetyg, som drogos öfver de spelande, o.s.v.[139]
Den ursprungliga theater-kostymen, så länge skådespelen gåfvos i kyrkorna, var den vanliga prestkåpan samt för heliga personer mess-skruden. Och äfven sednare synas de som utfört sistnämnda roler begagnat presterlig drägt. Så vidt bekant är, uppträdde inga qvinnor på scenen under medeltiden. Alla qvinnoroler spelades förthy af personer af det manliga könet. All slags maskering var föröfrigt mycket omtyckt uti detta fantastiska tidehvarf. Och dåtidens pittoreska drägter voro redan iochförsig så målande, att de erbjödo en theatralisk anblick.[140]
Mysteriernas innehåll, sådant det företedde sig vid medeltidens utgång, var så allmänt omfattande, att det i sig upptog hvarje art af dåtidens dramatik. Bibehållande sin ursprungliga musikaliska och historiska natur, hade mysterierna härjemte redan tidigt infört pantomimen uti många tableaux vivants, hvilka ur det gamla testamentet framställde förebilder till det som fullbordades i det nya förbundets tider. Dessutom hade genom det grotesk-komiska mellanspelet farcen efterhand inträngt i det andliga skådespelet. Och härtill kommo ännu elementer af de dramatiska Moraliteterna,[141] hvilkas väsende vi nu gå att betrakta.
Hos hvart och ett folk, som äger en litteratur, synes, isynnerhet uti dess litterära bildnings äldre stadier, allegorien hafva spelat en vigtig rol. Behofvet att åskådliggöra abstrakta begrepp uti en konkret form är oafvisligt för menniskor som på naturlifvets ståndpunkt ännu dväljas i andens sömn, ehuru det härmed icke är sagdt, att en mera utvecklad bildning skulle helt och hållet utesluta det allegoriska åskådningssättet. Ty äfven den klassiska antiken, tillochmed på höjden af sin utveckling, var icke fremmande för detsamma. Men öfverhufvnd torde dock ett sådant åskådningssätt företrädesvis tillhöra hvarje litteraturs barndom. Och hvad de ny-europeiska folken vidkommer, hos hvilka "barbariet var engång fosterländskt" under långa sekler, måste bildningsarbetet, äfven i språkligt hänseende, isynnerhet hos de nationer hvilkas tungomål utgått ur flera stridiga elementer, hafva varit så svårt, att användandet af allegorin för att uttrycka abstrakta begrepp redan derföre ofta blef en nödvändig nödfalls-utväg.
Allegorin inträngde äfven uti medeltidens uppspirande konst. Måleriet och skulpturen framställde allegoriska grupper. Men också poesin i allmänhet, och särskildt den dramatiska, införde allegorin. Denna förekommer redan uti Hrotsvitha's dram "Sapientia", om hvilken Magnin yttrar sig: "Ce drame allegorique est un des premiers et sans contredit un des plus remarquables modèles de ce qu'on a appélé dans la suite moralités".[142] Och uti mysterierna i allmänhet förekomma allegoriska personer på flera ställen. Förut är omtaladt huru uti dessa Guds egenskaper föreställas personifierade. Men äfven andra abstrakta begrepp uppträda i desamma under personlig gestalt. Uti en tysk dram från tolfte seklet: "Ludus paschalis de adventu et interitu Antichristi", framställes på sådant sätt icke blott Antichrist — "denna fantastiskt tänkta personifiering af alla emot kristendomen fiendtliga makter" —, utan härtill ännu Hedendomen, Synagogan, Kyrkan, Tron, Kätteriet med flera.[143] Uti "Mystère de la Passion" plågas Judas, efter sitt förräderi, af den allegoriska personen Désespérance.[144] Och synnerligen personifieras uti mysterierna enskilda laster. De onda andarne framträda vanligen såsom representanter hvar för sig af särskilda arter af personifierad ilska och förderf.[145]