För att lätta uppfattningen af de sällsamma dramatiska moraliteternas uppkomst och utbildning, är det nödigt att ännu förutsända några upplysningar. Uti den äldsta franska moderna litteraturen bör det mönster uppsökas hvarefter de öfriga romaniska folkens nationallitteratur bildats. Och hvad särskildt det allegoriska elementet beträffar, synes tillochmed Dante hafva från de franska trouvérernas skola lånat sina "majestueuses allégories" och uti "le Roman de la Rose" funnit en förebild, hvilken han dock, väsendtligen ledd af sin egen mäktiga genius, vida öfverträffat.[146] Nämnde Roman de la Rose, börjad af Guillaume de Lorris, på Ludvig den Heliges tid, och fortsatt af Jean de Meung, under Filip den Skönes regering, åtnjöt ända till renaissancens tidehvarf det allra högsta anseende. Detta ofantligt vidlyftiga allegoriska poem var den chevalereska kärlekens och galanteriets verkliga codex. Men utom det fantastiska, mystiska och sentimentala, uti hvilket allt en sinlig glöd framlyser, innehåller denna dikt, synnerligen uti dess ofvannämnde fortsättning, en den skarpaste satir öfver tidens sociala, politiska och religiösa förhållanden. Och allt detta var insvept i allegorisk drägt.[147] "Une muse ou plutôt une fée régnait: l'allégorie", yttrar sig Philarète Chasles om denna tids mani för allegorier.[148] Dygder, laster, alla känslor uti de finaste nuancer, äfvensom de mest klyftiga distinktioner i allmänhet, uppträda personifierade, och åtnjuta alla feodaladliga företrädesrättigheter, såsom sistnämnde författare säger: "Ces personnagea imaginaires jouissent du privilége de la noblesse: chacun d'eux a ses chapelains, ses destriers, ses clercs, ses châteaux et ses oratoires." Vurmen för den allegoriska genren stegrades slutligen till den smaklösaste öfverdrift, exempelvis då Olivier de la Marche uti sin "le Triomphe et Parement des Dames" yttrar, att en rättskaffens qvinnas drägt bör hafva ceinture de chasteté, tablier de diligence, et pantoufles d'humilité.[149]
Troubadourer och Trouvèrer underhöllo och lifvade genom egna skönlitterära alster smaken för allegorier, hvilken genom Cours d'Amour och andra derefter bildade poetiska föreningar än vidare utvecklades. De bekanta Jeux Floraux, sedan 1324, bidrogo ock väsendtligen att utbreda det allegoriska skriftställeriet. Och följden af allt detta blef, att furstliga och andra förnäma personer författade rimmade afhandlingar, "beaux dictiez", uti hvilka täflingssånger i den "glada vetenskapen" satiren sällade sig till allegorin. Uti hof och slott samtalade man i allegorier. Vid fêter och tornerspel komplimenteredes bålde riddare af allegoriska personer.[150] I de feodala slotten plägade man uppföra smärre pantomimer, uti hvilka så väl bibliska, klassiska och moderna, som ock allegoriska personer uppträdde i kostym. Dessa förvandlades efterhand till talpjeser.[151] De såkallade jeux-partis och entremets, hvilka uppfördes i de aristokratiska borgarne i det tolfte och trettonde seklet, torde hafva varit sådana skådespel.[152] Men vid slutet af det fjortonde seklet omtalas i Frankrike allegoriska dramer under ett nytt namn, de såkallade Moralités.[153] Och det var först med dessa skådespel, allegorin, hvilken redan länge förut hade beherrskat den romantiska litteraturen, i stort inkom på den dramatiska scenen.
Moraliteterna synas ursprungligen varit rent allegoriska skådespel, af religiös och moralisk tendens. Derföre uppträda i desamma dygder och laster, känslor, lidelser m.m. personifierade. Men det karakteristiska i dessa allegoriska dramer är, att alla dessa abstrakta personifikationer stå i strid emot hvarandra. Det Ondas och det Godas makter kämpa om segern öfver den menskliga anden. Genom den konflikt emellan motsatta lidelser, som tillhör moraliteternas väsende, äro de mera dramatiska än de episkt beskrifvande mysterierna, helst de sednare, bundna af bibelordets textsammanhang, innehålla en rad af på hvarandra följande handlingar. Dramat fordrar en vida strängare concentrering än mysteriernas nästan vers för vers och ord för ord fortlöpande bibelparafras. Och dessutom är den dramatiska handlingen väsendtligen beroende af de kollisioner, som uppstå derigenom att särskilda individer söka att verkliggöra sina sjelfmant förelagda ändamål.[154] Mysterierna sakna väl icke heller dylika konflikter, men dessa framstå der fragmentariskt infogade uti episoder, som störande afbryta handlingens erforderliga enhet och utveckling. Uti de religiösa moraliteterna är deremot den dramatiska sammanhållningen jemförelsevis större i det att de sceniskt framställa innehållet af den kristna sedoläran, efter fri bearbetning. Också voro moraliteterna, vid valet af motiver, icke uteslutande bundna vid bibeln; ty de behandlade härjemte redan tidigt äfven jordlifvets konflikter i allmänhet, skärskådade från allmänt sedlig synpunkt.[155]
Hen ehuru nu moraliteterna på ofvansagda sätt hade ett friare utrymme än mysterierna, kunde de likväl icke, så länge de endast framställde en personifiering af abstrakta begrepp, tillvinna sig den stora mängdens bifall, emedan de uti dessa skådespel uppträdande allegoriska gestalterna saknade dramatiskt lif och rörelse. Sådana bleka, blodlösa hamnar kunde hvarken anslå känslan eller fattas af tanken. Det var icke möjligt att gifva åt desamma en utpräglad individualitet, hvilka attributer man än använde för att söka göra dem begripliga, medan bibeldramernas älskade gestalter stodo varma och lefvande för folkets ögon. De, uti sådant skick, så impopulära moraliteterna skulle väl ock snart hafva spårlöst försvunnit, om ej nya lifgifvande elementer från mysterierna hade inkommit i desamma. Det behöfdes härtill mera bibliskt stoff än blott moraliska abstraktioner. Verkliga personer med kött och blod måste derföre införas. Och emedan i sådant afseende den bibliska parabeln närmast öfverensstämde med moraliteternas begrepp, ställde man vid sidan af de allegoriska personerna äfven bibelns rike man och Lazarus, de visa och fåvitska jungfrurna,[156] m.fl. Men icke engång denna brokiga samling förmådde tillräckligt fängsla åskådarenas sinnen. Härtill erfordrades ännu nya omskapande elementer, hvilka i det följande skola beröras, sedan förut några prof på de rent abstrakta moraliteterna blifvit framställda.
De religiösa moraliteterna äro stundom genomträngda af mysticism. Så är föremålet för en moralitet själens förmälning med Jesus. De uti densamma förekommande personerna äro Jesus, Själen, Charitas, Veritas, Goda Ingifvelsen, Synderna, Rättvisan och Zions döttrar.[157] En annan moralitet framställer de nio grader, hvarigenom den i synd fallna menniskan inkommer i paradiset, på sätt som följande innehållsförteckning utvisar: "L'homme produit de nature au monde, qui demande le chemin de Paradis et y va par neuf journées; la première de nature à pêché, la seconde, de pêché à pénitence passant par liberal arbitre, la troisième, de pénitence aux divins commendemens, la quatrième, des commendemens aux conseils, la cinquième, des conseils aux vertus, la sixième, des vertus aux sept dons du St. Esprit, la septième, des dons aux béatitudes, la huitième, des béatitudes aux fruits du St. Esprit, la neuvième, des fruits du St. Esprit au jugement et Paradis".[158]
Den fransyska moraliteten: "Bien-Advisé et Mal-Advisé" personifierar dygden och lasten. Bien-Advisé och Mal-Advisé föreställas hvardera vandrande på sin särskilda väg, den ena ledande till salighet, den andra till förderf. Den förre, efter att hafva tagit råd af Tro och Förnuft, träffar på sin väg Ånger, Bön och Ödmjukhet. Dessa allegoriska personer, iklädda qvinnodrägt, understödja Bien-Advisé uti dennes bemödanden att för förvärfvande af himmelska håfvor beröfva sig alla jordiska egodelar. Tillochmed mantel och skor måste derföre afklädas. Mal-Advisé faller, under sin vandring, i dåliga rådgifverskors våld. Dessa äro Förmätenhet, Yppighet, Uppror, Dårskap och Hyckleri, hvilka släpa sitt offer till en krog, der de slutligen öfverlemna Mal-Advisé, med ett rep om halsen, åt Förtviflan, som för honom rakt fram till Dåligtslut.[159]
De gamla engelska moraliteterna (moral plays, moralities) äro, liksom andra länders, af religiöst-moralisk natur. En ibland de mest bekanta är Every Man. Moraliteten begynnes med en af Bndbäraren (messenger) framförd prolog, som i korthet redogör för styckets innehåll. Härpå uppträder Gud Fader på scenen, klagar öfver menniskornas urartande, kallar på Döden och befaller honom att frambringa Every Man (Hvarochen), som representerar hela menniskoslägtet, inför den gudomliga domstolen. Bäfvande söker då Every Man, i sin nöd, skydd hos Godtsällskap, Förvandtskap och Kikedom. Men då dessa, den ena efter den andra, öfvergifva honom, vänder han sig till Godgerning. Efter att hafva förebrått Every Man för långvarig försummelse att anlita henne, förer Godgerning honom till sin syster Kunskap, och denna till Bekännelse, en helig man, som älägger honom en botgörelse, hvilken han verkställer på skådeplatsen; hvarefter han annammar sakramentet. Nu öfvergifves han af Styrka, Skönhet, Öfverläggning och slutligen Besinning, alla allegoriska personer, men Godgerning qvarstår vid hans sida tilldess han dör. Härpå nedstiger en engel och sjunger Reqviem. Moraliteten afslutas sedan af "Doctor" med en epilog, som inskärper styckets moral.[160]
Men moraliteterna afsågo icke uteslutande själens välfärd. Äfven kroppens helsa var någongång deras föremål. En sådan medicinsk moralitet är den fransyska: la condemnation de Banquet. Hos Banquet samlas till gästabud åtskilliga personer: Frossen, Läckerhet, Jag-dricker-eder-till (Je-bois-à-vous) och andra. Vid ett fönster utanför matsalen visa sig Slagfluss, Gikt, Kolik m.fl. Äfven dessa inkallas af Banquet. Men nu uppstår en så häftig strid emellan de förra gästerna och de sednast ankomna, att af de förstnämnda fyra nedfalla döda på valplatsen. De återstående instämma derföre Banquet till rättegång inför domaren Erfarenhet, hvilken ådömer Souper ett straff, derföre att denne frambragt alltför många fat, med tillagd hotelse att låta hänga honom, om han understode sig att nalkas Diner på närmare afstånd än sex lieues. Härefter befaller Diète, en torr och gravitetisk personlighet, att arrestera Banquet och döma honom till döden. Läkemedel, en allegorisk person liksom alla de andra, är ålagd att uppläsa domslutet:
"Que le Banquet par sa faulte excessive
En commettant cruelle occision,
Sera pendu à grant confusion".[161]
Sådana voro de ursprungliga, rent allegoriska moraliteterne, hvilka öfverhufvud buro prägeln af en religiös anda och ett sedligt allvar. Detta framlyser t.ex. ur prologen till "Bien-Advisé et Mal-Advisé":