I Tyskland framträdde medeltidsfarcen under namn af Fastlagsspel (Fastnachtsspiel). Detta regellösa skådespel utgick ur förklädningar som voro sedvanliga under karnavalen, då maskerade personer gingo från gård till gård hos sina bekanta, der de tillställde hvarjehanda upptåg. De uppförde äfven små dramer, hvilka i början torde hafva inskränkt sig till endast en mimisk representation. Men efterhand uppstodo ett slags karaktersmasker med dialog. Aktörerna, som tillhörde den borgerliga samhällsklassen och förnämligast voro handtverkare, dramatiserade scener ur hvardagslifvet, sådana desamma presenterade sig inom deras sfer. Situationerna uti dessa troligen mest improviserade dramatiska upptåg voro komiskt-burleska. Om den sceniska apparaten bekymrade man sig icke det ringaste.
Efter väl förrättadt värf samt erhållen undfägnad, förflyttade sig det lustiga sällskapet till en annan gård, hvarest samma upptåg, med för tillfället erforderlig variation, blef förnyadt. Men så menlösa och okonstlade voro fastlagsspelen icke alltid. Det hände ock att man hade väl öfvertänkt sina roler, att de husliga sederna träffades af satirens gissel, samt att de inrotade missbruken, i socialt, kyrkligt och politiskt afseende, underkastades en sträng censur. Och isynnerhet blefvo kyrkans förderfvade tjenare af desse fastlagsgycklare så hårdt angripne, att reformationens luttringseld derigenom uti icke ringa mån förbereddes.[187]
De genom handel och näringsflit uppblomstrande tyska riksstäderne, framför allt Nürnberg, voro stamhållet för sådana fastlagsspel. Det var ock i sistnämnde stad, der mästaresången tidigast utbildades, en "Meistersänger" Hans Rosenplüt, som lefde vid medlet af femtonde seklet, utom en mängd rimmade komiska berättelser och sånger, efterlemnat äfven fastlagsspel, hvilka, jemte dylika af hans samtida Hans Folz, som ock lefde i Nürnberg, äro de äldsta med säkerhet kända dramatiska alster af nyssnämnde art. Men dessa kompositioner sakna allt konstnärligt värde. Språket är rått. Ett ytterst plumpt och grofkornigt skämt utgör deras förnämsta krydda. De behandla med förkärlek erotiska föremål. Det hela bär prägeln af en inskränkt kälkborgerlighet, utan några spår till idealisk lyftning.[188] Uti reformationstidehvarfvet antog fastlagsspelet en polemisk-dogmatisk karakter, förenad med den skarpaste satir öfver de kyrkliga missbruken. I sådant afseende utmärka sig isynnerhet Niclas Manuel's två fastlagsspel, uppförda i Bern år 1522. Deras tendens röjes redan af namnet på de personer som uppträdde i hans "Todtenfresser" — så benämnes den ena af de nyssnämnda dramerna —, utgående ur själamessans indrägtighet för det andeliga ståndet. Ibland dessa personer må anföras: abboten Nimmergnug, dekanten Scbindebauern, prosten Geizsack, pastorn Wetterleich, biskopen Wolfsmagen, kardinalen Hochmuth samt påfven Entchristelo. Såsom prof på den bitande skärpa som genomgår hela detta skådespel gäller följande:
Pabst Entchristelo:
Der Tod ist mir ein gut Wildpret,
Dadurch mein' Diener und mein Räth
Mögen führen hohe Pracht
In allem Wollust Tag und Nacht
Dieweil wirs haben gebracht dahin,
Dass man nit anders ist im Sinn,
Dann dass ich also gewaltig sei,
Wiewohl ich leb von Büberei.
Noch mög ich die Seel in Himmel lupfen,
Dadurch ich manchen Vogel rupfen.
Auch wähnen sie, ich hab den Gwalt,
In die Höll zu binden, wer mir gefallt…
Pastor Wetterleich klagar för påfven öfver den nödställda belägenhet, uti hvilken påfvedömet råkat genom bibelöfversättningen:
O heiliger Vater, nu hilf und rath,
Damit wir bleiben bei unserm Staat —
Die Layen merken unsre List,
Wo Du nit unser Helfer bist —
Der Teufel nehm die Druckergesellen,
Die alle Ding in Deutsch stellen,
Das alt und neu Testament,
Ach, wären sie halb verbrennt…
Unsre Kunst die hilft nit meh,
Paulus thut uns Leiden web,
Mit sein' tief gegründten Episteln,
Die schmecken mir gleich wie grob Disteln,
Wo man nit mag mit Bannbriefen schaffen,
Dass sie nit thäten wider uns Pfaffen.
Detta skådespel gjorde ett så djupt intryck på sinnena, att, såsom krönikeskrifvaren Anshelm förtäljer, "durch diss wunderliche und vor nie als gotteslästerlich gedachte Anschauwungen ward ein gross Volk bewegt, christliche Fryheit und bäbstliche Knechtschaft ze bedenken und ze underscheiden".[189] Theatern var i reformationsseklet ett ofta anlitadt och verksamt medel för den protestantiska lärans inskärpande, icke allenast i Tyskland och Schweitz utan äfven i England och Skottland. Också de inre stridigheterna inom den nya kyrkan blefvo dramatiskt framställda. Från katholikernas sida uppträdde man sällan på scenen till försvar af den gamla samt vederläggning af den nya läran. Dock skedde sådant någongång.[190]
Genom den upplifvade bekantskapen med antiken uppstod i Italien det lärda skådespelet, Commedia erudita, hvilket till största delen inskränkte sig till öfversättningar eller efterbildning af grekiska och romerska dramatiker. Men emedan detta icke utöfvade något märkbart inflytande uppå medeltidens skådespelsväsende i allmänhet, kan det vara nog att endast omnämna, det åtskilliga på latin skrifna theaterstycken föregått Politiani dram "Orfeo", som blifvit kallad för den första tragedi på italienska språket samt uppförd 1472; hvartill kan tilläggas Bibiena's "Calandra", författad omkring 1490, hvilken man anser för den första komedi på italiensk prosa.[191] Dock, ehurn den klassiska dramatiken iochförsig är fremmande för vårt ämne, bör det likväl icke med tystnad förbigås, att ett nytt slag af skådespel, som kan betraktas såsom en mellanlänk emellan det andliga och det lärda dramat, i latinsk drägt uppstod vid medeltidens utgång. Dessa skådespel, hvilka äro kända under namn af skolkomedier, och synas närmast haft skolelevernes behof af praktisk kunskap i latinska språket att tacka för sin uppkomst, infördes veterligen först i Tyskland, af de såkallade humanisterne. Den äldsta dramatiska produkt af sådant slag, vi funnit omnämnd, är Reuchlins' "Henno", en komedi i fem akter, spelad af studenter — ty äfven desse plägade uppträda såsom aktörer i skoldramer — år 1497. En annan representation af samma pjes föranstaltades sednare af Melanchton till Reuchlins ära.[192]
I början synas förnämligast Terentii komedier hafva blifvit uppförda.[193] Skolföreståndarene afsågo härvid hufvudsakligen det latinska språkets inpräglande i elevernes minne, men härjemte äfven ett ledigare skick hos desamma, samt frimodighet att uppträda infor en större allmänhet. De betänkligheter och skäl, som möjligen kunde anföras emot sådana representationer, måste vika, di äfven Luther förklarade skolkomedierna vara nyttiga.[194] Också befinnas studenterne i Wittenberg under Luthers lifstid hafva uppfört latinska theaterstycken utan att han haft något att anmärka deremot.[195]