Det skulle på längden hafva blifvit nog enformigt att inskränka sig till endast Terentii sex samt härtill möjligen ännu några af Plauti komedier. Derföre begynte skollärarene sjelfva författa latinska komedier, hvilkas representationer de torde hafva ledt såsom regissörer. Äfven synas de hafva uppträdt i prolog och epilog. Sådana skådespel befinnas stundom hafva blifvit gifna såsom ett fastlagsnöje. Afven föranleddes dessa dramatiska öfningar af de årliga skolexamina samt andra högtidligheter. Elevernes föräldrar och syskon funno ett stort behag uti åskådandet af dessa föreställningar, hvilket än mera förökades derigenom, att, i likhet med det som hade skett med de gamla latinska mysterierna, äfven en öfversättning eller förklaring på modersmålet efterhand bifogades. Slutligen gåfvos dessa dramer helt och hållet på modersmålet. Ehuru de icke hade något konstnärligt värde, inverkade dock deras författares förtroligare bekantskap med antiken åtminstone i någon mån uppå skoldramats formela utbildning. Men skolkomedierna erhöllo snart ett väsendtligen förändradt innehåll. Reformationen blef en häfstång för tidens alla ideela intressen. Allt, äfven dramatiken indrogs uti denna krets. Också hade tidehvarfvet sjelft ett dramatiskt skaplynne. Stora karakterer uppträdde då i storartade konflikter emot hvarandra. Intet under derföre, att ock skolkomedierna gingo i polemisk-dogmatisk härnad emot katholicismen. Men sedan äfven den stridande protestantismen sjelf hade stelnat uti en nog kärf orthodoxi, förlorade äfven dramat sin spänstighet och rörlighet. Allmänna moraliska betraktelser, med en strängt didaktisk rigtning, samt härjemte bibliska historien, till största delen gamla testamentets, utgjorde härefter föremål för skolkomediernas dramatisering. Allegoriska och klassiska personer fingo plats jemte de bibliska. Äfven det burlesk-komiska elementet var icke alldeles uteslutet, ehuru icke blott skollärare utan ock pastorer voro skolkomediernas författare. Dock synes djefvulen och andra vederstyggliga masker efterhand hafva försvunnit från skolans dramatiska scen. Åtminstone voro sådana figurer förbjudna att der uppträda genom en förordning af hertig Albrecht af Preussen år 1585. Men många slippriga saker, grofkorniga och obscena, tillät man i nyssnämnde sekel och ännu långt sednare halka öfver de unge aktörernes läppar.[196]
Ibland de talrika uti skolkomedierna dramatiserade bibliska ämnena, hvilka vanligen framställdes uti en långsläpig omskrifning af bibelordet, utan poetiskt fri lyftning, med tillkännagifven afsigt att gälla såsom en dygde- och lastspegel, må exempelvis omnämnas berättelserna om Abrahams offer, Sodoms undergång, profeten Jonas, Daniel i lejonkulan, den vise Salomo, den tappra Judith, den fromme Tobias, Jakob och hans tolf söner, den kyske Joseph, samt den gudfruktiga Susanna. Denna sistnämnde "komedi", som var särdeles omtyckt och äfven blifvit uppförd i kyrkor, framställde dock många ganska verldsliga scener. Ur nya testamentet dramatiserades förnämligast några parabler, såsom den om den förlorade sonen, den rike mannen och Lazarus m.fl. Inblandade enskilda sånger och körer gåfvo någon omvexling åt dessa enformiga skolkomedier, hvilka, så bristfälliga de än voro, dock ännu i det sjuttonde århundradet voro mycket omtyckta och upphörde icke förr än mot slutet af det adertonde seklet. Dock synas uti sistnämnde sekel nästan endast verldsliga stycken hafva blifvit uppförda i skolorna. Beträffande skolkomedierna kan här till slut tilläggas, att ämnet till desamma äfven togs från skol- samt isynnerhet studentlifvet.[197]
Också Jesuiterne läto uppföra skådespel uti sina udervisningsanstalter. Grundämnet var bibliskt, men så utblandadt med klassiskt-mythologiska och profanhistoriska tillsatser, att det andeliga innehållet härigenom blef alldeles förflyktigadt, helst operan och balletten äfven inmängdes uti dessa sinneberusande dramatiska kompositioner. Allt var beräknadt på yttre effekt: de praktfulla kostymerna och dekorationerna, det konstrika maschineriet m.m. Också uppfördes dessa skådespel inför en publik, der tillochmed kejsare, konungar och andra furstliga personer sågos bland åskådarena, af en ungdom som tillhörde den högsta aristokratin. Jesuiterordens upplösning gjorde ett slut på dessa representationer.[198]
Medeltidens andeliga skådespel, mysterierna, fortforo i det sextonde århundradet nästan öfverallt att åtnjuta den stora allmänhetens bifall. Dock var reformationens inflytande på dessa dramer i protestantiska länder genomgripande. De erhöllo der en företrädesvis evangelisk karakter. Helgonalegender jemte dithörande underverk samt öfverhufvud många den katholska kyrkans dogmer försvnnno derföre efterhand från protestanternas dramatiska scen. Men mysterierna i inskränktare betydelse, den dramatiserade passionshistorien, uppfördes numera sällan. Och detta gäller icke mindre den katholska än den protestantiska församlingen. Öfverallt valdes de bibliska motiverna förnämligast från gamla testamentets historiska skrifter samt till en del från nya testamentets parabler. Dock befinnas äfven Apostlagerningarna dramatiserade, ehuru någongång på ett ursinnigt sätt. Så uppfördes dessa "Actes des Apôtres" i Frankrike[199] "moult triomphantement." Fyrahundra åttatio aktörer visa sig på scenen. Om hvarandra figurera heliga och profana personer. Djefvulen och narren saknas icke heller. Ingen begränsad tanke eller handling genomgår det hela. Hastiga dödsfall och uppståndelse från de döda, mord, brand, krig, förbannelser, trolldom, slippriga kärleksscener omvexla, i den mest fantastiska förvirring, med martyrers lidanden. Blixt och dunder och jordbäfning förekomma i alla akter af detta vidunderliga skådespel, som slutas med den yttersta domen.[200]
I Frankrike och Italien bibehöll det religiösa skådespelet, så länge det der hade en tillvaro, en väsendtligen katholsk karakter. Men redan före den nyare tidens ingång synes detsamma hafva upphört i sistnämnda land, hvarest dramatiken, öfvergifvande sitt religiöst-kristna ursprung, härefter utgick ur en efterbildning af den upplifvade klassiska antiken. Äfven i Frankrike öfvergick man, under renaissancens tidebvarf, från "mystère" till klassisk tragedi. Dock fortlefde härjemte det religiösa skådespelet derstädes under hela detta sekel,[201] förnämligast uppfördt af "les confrères de la passion", hvilka foro omkring i städerna för att gifva sina representationer,[202] ehuru dessa "tragédies saintes", mest af gammaltestamentligt innehåll — af hvilka en stor mängd tillochmed från det sjuttonde århundradet kunde uppgräfvas ur arkivernas gömmor, om det eljest lönade mödan — icke voro fria från inflytelse af antik förebild. Härtill kommer ett stort antal religiösa dramer på latin, förnämligast af jesuiter.[203] Och ytterst kan tilläggas, att äfven det franska klassiska dramats heroer, Corneille och Racine, upptagit många det andeliga skådespelet tillhörande motiver.[204]
I Spanien utvecklades, på äkta nationel grund och botten, en yppigt blomstrande dramatisk litteratur. Hvad det nyare spanska andeliga dramat vidkommer, utgick detsamma omedelbart ur mysterierna, och i formelt hänseende, förnämligast ur moraliteterna. Dock benämnas dessa religiösa skådespel redan i det femtonde seklet Autos — akter, heliga handlingar —, såsom Autos al nascimiento, motsvarande de gamla julspelena. Autos sacramentales, hvilka trädde i stället för de gamla påskspelen, egentligen till förherrligande af den katholska "festum corporis Christi", hade företrädesvis allegoriska personer. Guds egenskaper, dygder, laster, döden, kyrkan, kätteriet, judendomen, Islam, afgudatjensten, verldsdelarne, naturen, årstiderna, ljuset, mörkret m.m. äro här personifierade. Också historiska personer förekomma i autos, men äfven dessa gerna i en kristligt allegorisk beslöjning, på samma sätt som de i nämnda skådespel från den antika mythen uppträdande Amor, Psyche och andra, hvilka alla representera kristligt-religiösa föreställningar. Lope de Vega — denne utomordentligt produktive dramaturg, som skall hafva författat adertonhundra dramer af dels komiskt dels tragiskt inneh&ll, indelade liksom Calderon's skådespel i tre akter (Jornadas), samt fyrahundra autos sacramentales — har uti sina andeliga skådespel (comedias divinas) "framställt alla schatteringar af sitt folks religiösa egendomlighet: obetingad undertro, drömmande mystik, försänkning i öfvermenskliga smärtor eller fröjder, barnslig trosnaivetet, tillspetsad trossubtilitet och dyster förföljelselystnad." Och Calderon, som i de finaste nuancer gestaltat det menskliga lifvets äflan uti sitt beundransvärda intrigspel, har dock ur religionen inandats sin egentliga lifsluft samt "äfven i några komedier med snillets visa måtta framställt sitt folks religiösa känslor." Också uti åtskilliga af hans rent verldsliga skådespel förnimmes en religiös grundton. Och sålunda sammanfaller ännu i det sjuttonde seklet blomman af Spaniens nationalpoesi med det andliga dramat.[205]
Några mysterier uppfördes i England ännu under loppet af det sextonde seklet.[206] I Tyskland synes på samma tid antalet af uppförda andeliga skådespel hafva varit vida större. Den spelande personalen, som bestod af unge män af borgareståndet, var stundom mycket talrik. Så uppträdde t.ex. år 1571 uti Holzwart's "schön neu Spiel vom Saul" icke mindre än hundra talande och femhundra stumma personer. Men såsom offentliga folkskådespel torde mysterierna hafva npphört i detta land redan mot slutet af sistnämnda århundrade.[207] Hurn de religiösa skoldramerna, hvilkas innehåll var enahanda med det i nyssnämnda offentliga skådespel, ännu länge härefter, såsom enskilda amatörsspektakel, fortforo att gifvas af skolelever och studenter, är redan i det föregående omnämndt.
Så upphörde efterhand det andeliga skådespelet. Men folktraditionen är underbart minnesgod. Skulle man väl kunna föreställa sig att ännu i vårt århundrade, liksom i den kristna dramatikens ursprungstider, herdarnes tillbedjan, offrandet vid krubban samt scener ur passionshistorien blifvit dramatiskt uppförda uti några kyrkor i franska Flandern. Men så har det likväl varit, hvarföre biskopen i Cambrai såg sig föranlåten att år 1834 formligen förbjuda alla sådana representationer. Dock finnes det antecknadt, att passions-dramat ännu det följande året blifvit uppfördt på många orter i nämnde provins.[208] I Tyrolen, Kärnthen och Steiermark hafva likartade skådespel blifvit framställda af landtfolket derstädes ännu uti innevarande sekel. Men större uppmärksamhet än något annat dylikt, har det andeliga skådespelet i byn Oberammergau uti bajerska höglandet väckt bland talrika åskådare af alla samhällsklasser. Detta passionsspel, hvilket sedan 1633, endast med färre afbrott blifvit uppfördt hvarje tionde år, gafs sednast i fjol. Under spelåren 1830, 1840 och 1850 räknade man på hvarje spektakeldag (sistnämnde år tolf till antalet) fem à sextusen åskådare. De spelande, alla Oberammergauare, voro tre à fyrahundra, från dibarnet till åttioåringen. För ändamålet har man inrättat en sommartheater, emedan det är under sommarmånaderna och då mest på söndagar, dessa representationer förefalla. Askådarenas bänkar, utan ryggstöd, höja sig amfitheatraliskt öfver hvarandra under bar himmel, men omgifna af ett brädskrank. Den sceniska inrättningen med rideau, kulisser, särskilda rum och gator m.m. är sinnrikt uttänkt. — Den ursprungliga texten är 1811 omarbetad. Härigenomhafva djefvulen med sitt anhang, de personifierade synderna och döden försvunnit. Ingen narr eller såkallad lustig person förekommer. Men ehuru stycket sålunda är moderniseradt, återstår dock tillräckligt för att gifva detta skådespel en äkta medeltidskarakter. Rimmade sångstycken afsjungas emellan särskilda scener af choren, af folket kallad skyddsandarne, hvilka dessutom inledningsvis framställa i tableauz vivants gammaltestamentliga förebilder till den evangeliska historien. Det gamla testamentets rika innehåll indrages i evangelierna för att härigenom uti stundom nog vågade och sökta paralleler visa huru allt hänvisar på återlösningsverket. Den sceniska framställningen af passions-historien, som begynner med Hosiannah vid Kristi högtidliga intåg till Jerusalem, upptager i biblisk ordningsföljd de förnämsta momenterna af densamma samt afslutas, emedan himmelsfärden, af brist på erforderligt maschineri, icke kunde visas, med en tableau, föreställande Frälsaren i triumf, omgifven af sina trogna bekännare i tillbedjan. Det hela har gjort ett djupt intryck på den talrika församlingen.[209]
Det komiska elementet gick i arf från medeltida-mysterierna till likartade dramatiska alster i nyare tider. Djefvulen, som uti de förra parade begreppet af det förskräckliga och det löjliga, var äfven i de sednare en i ordets egentliga bemärkelse förskräckligt löjlig figur. Han uppträdde på scenen vanligen åtföljd af flera andra afgrundsandar. Också synes deras antal hafva varit alldeles godtyckligt. Så finnes det uti företalet till en dramatisk bearbetning af parabeln om rike mannen och Lasarus, från 16 seklet, visserligen sagdt att "sechs scheusliche Teufel" skulle uppträda, men tillägget: "allhier mag man auch wohl noch mer Teufel verordnen",[210] bevisar nogsamt att man icke just så noga brydde sig om antalet. Äfven Döden, personifierad, spelar i de seduare medeltidsdramerna en tragi-komisk rol.[211] Uti nyare dramer af religiöst-moraliskt innehåll synes Döden ännu oftare med samma karakter.[212] Men det är egentligen Narren som uti sistnämnde skådespel spelar den mest framstående komiska rol. Han förekommer redan i medeltideu, som förut blifvit nämndt, såsom hof- och folknarr. Men först sednare afträder hin Onde, hvilken under tidernas lopp förvandlades till ett sceniskt bihang och slutligen alldeles försvann från skådeplatsen, sin komiska hufvudrol åt narren, som i sjelfva verket var af större betydenhet än man vid första påseendet skulle föreställa sig. Utgången ur samhällets lägsta regioner, der de mägtiges förtryck herrskade, var han i en ständig opposition emot det bestående statsskicket, hvars invecklade förhållanden han väl icke mägtade fatta, men hvars svaga sidor och utväxter voro tillräckligt i ögonen fallande för att mana till tadel och anfall, och derföre af narren angrepos med plumpa stickord och gäckerier. För öfrigt är anmärkningsvärdt, att, emedan tillfredsställandet af lifvets oundgängligaste materiela behof stod i det omedelbaraste samband med den slafvande hopens existens, narren erhöll benämniug efter särskilda nationers älsklingsrätter. Så erhöllo italienarne sin Signor Maccaroni, engelsmännen sin Jack Pudding, fransmännen sin Jean Potage, tyskarne sin Hauswurst o.s.v. Genom allt detta inflätades i mysterierna och moraliteterna, ja någongång tillochmed i skolkomedierna ett komiskt intermezzo, som urartade till en verklig pöbel-farce, hvars själ narren var. Åt denna dramatiska figur har endast Shakespeare gifvit en konstnärligt utbildad gestalt. Stundom synes det dock hafva lyckats äfven för Calderon att i den komiska personnagen inlägga en djupare betydelse genom att framställa densamma såsom representant af den prosaiska verkligheten i motsats till idealet, genom att göra Gracioso till hjeltens karikatyr. Men öfverhufvud nådde narren icke någon högre utbildning. Ju längre det led, desto mer blef han en blott abstraktion, utan sammanhang med handlingen, förvandlades slutligen till ett improviseradt fantasistycke, samt försvann såsom sådant från den dramatiska scenen.[213]
Likasom medeltidens mysterier hade uti sig upptagit hvarochen då existerande dramatisk art, så att en strängt karakteristisk åtskillnad emellan mysterier, moraliteter och farcer vid detta tidehvarfs utgång icke kan uppdragas, så erhöllo äfven den nyare tidens moraliteter ett allt omfattande innehåll. Väl uppfördes ännu under loppet af det sextonde seklet talrika bibeldramer i många europeiska länder, ja tillochmed sednare förekomma dylika här och der; men behandlingen af det religiösa ämnet hade blifvit en annan än den ursprungliga. En ofta dogmatisk och polemisk rigtning gaf mysterierna under reformationstidehvarfvet en förändrad karakter. Moraliteterna — förnämligast de som innehöllo bibliskt stoff, — hvilka redan från början hade en dualistisk tendens, voro egnade att i dramatiskt hänseende yttrycka denna nya religiösa rigtning. Och äfven de moraliteter som rörde sig inom det allmänt sedligas område, äfvensom de hvilka med förkärlek behandlade konflikterna inom det medborgerliga sambällslifvet, skärskådade allt detta ur en religiöst-moralisk synpunkt. Också inskärptes den praktiska moralen icke mindre uti de långa, i predikostil hållna prologerna, än i sjelfva styckena och epilogerna. Dessa skådespel erhöllo härigenom, synnerligen i de protestantiska länderna, en mycket didaktisk natur. Ehuru den allegoriska formen, hvilken de allt fortfarande företrädesvis bibehöllo, icke mägtade gifva nog lif och rörelse åt de färglösa gestalter, de framställde på scenen, fortlefde dessa dramer emellertid på skådeplatsen under hela det sextonde seklet. Också voro de icke utan inflytande på åtskilliga romantiska skådespel och historiska dramer, ty dessa innehålla i mängd elementer från moraliteterne. Och ännu i det sjuttonde seklet hade dessa skådespel icke upphört. Så äro t.ex. Calderons allegoriska autos sacramentales icke blott i formelt hänseende, utan äfven till sitt inre väsende, förnämligast moraliteter.[214]