Efter den romerska republikens undergång, och sedan riket erhållit ett monarkiskt statsskick, undanträngdes den efter grekiskt mönster bildade tragedin och komedin nästan helt och hållet af pantomimen. En öfvergång till dessa dramatiska föreställningar utgjorde mimerna, ursprungligen åtbördsspel med dans, hvartill längre fram fogades monolog eller dialog. De voro ett slags till en del skrifna, till en del improviserade farcer, föreställande scener ur det romerska folklifvet, med nog grofkornigt skämt, gränsande till det obscena. Dessa små dramer uppfördes af skådespelare utan masker. Qvinnorolerna spelades nästan alltid af qvinnor. På Caesars tid synas mimerna erhållit en större regelbundenhet samt ett mera bildadt språk än tillförene. De förekomma ännu i det fjerde seklet.[1]
Pantomimen, hvilken sedan kejsaretiden såges blifvit införd, var väsendtligen åtbördsspel. Med förtjusning sågos pantomimerna, dessa lefvande statyer, hvilka med talande mimik konstnärligt kunde uttrycka de finaste nyanser af de lidelser som uppröra ett menskligt hjerta, samt utföra en dramatisk handling med en sanning, som gjorde det talade ordet umbärligt. Också slösa flere författare de mest öfverdrifna loford på pantomim-skådespelarenas talang. Så såger t.ex. Cassiodorus: "His sunt additae orchestarum loquacissimae manus, linguosi digiti, silentium clamosum, expositio tacita", samt "Quibusdam gesticulationibus facit intelligi quod vix narrante lingua aut scripturae textu possit agnosci." Och Cyprianus uttrycker sig angående samma sak: "Cui ars sit verba manibus expedire".[2] Men ehuru pantomimen förnämligast genom sitt åtbördsspel i förening med dans vann sin stora ryktbarhet, ingick, såsom beståndsdel i skådespelet, äfven en text benämnd canticum, som afsjöngs med musikaliskt accompagnement, hvadan uttrycket: agere, saltare canticum begagnades i betydelsen af uppföra en pantomim. Stundom, ehuru mycket sällan, utfördes representationen utan musik och canticum, hvilken sistnämnda vanligen lånades ur tragiska och episka poeter samt äfven annorstädes ifrån.[3]
Uti pantomim-balletten, som uppnådde den högsta elegans och fullkomlighet i sitt slag, uppträdde i sednare tider äfven aktriser, med de mest obeslöjade behag. Sådana representationer förekommo äfven i enskilda hus vid festmåltider. Danserskor från Grekland, Syrien, Spanien och andra länder infunno sig på sådana banketter. Ännu i fjerde och tillochmed femte seklet synas pantomimerna, hvilka funnos till ett otroligt stort antal, hafva åtnjutit publikens oförminskade ynnest.[4] Men denna smak var i sedligt afseende ytterst förderflig både för Rom och provinserna, ty öfverallt hade den passionerade förkärleken för pantomimen inträngt. Också söka många författare i pantomim-spelen en af de väsendtligaste orsakerna till det stora rikets gränslösa sedeförderf.[5]
Men ehuru nu pantomimerna, hvilka genom sitt talande åtbördsspråk lyckades göra sig begripliga för alla de talrika massor af menniskor af olika nationalitet som strömmade till Rom, företrädesvis omhuldades, och härjemte smaken för gladiators- och djurstrider samt kappränningar var allmän och liflig, fortfor dock äfven komedin oafbrutet under de tre första kristna seklerna samt förekommer ännu i det fjerde. Tillochmed den antika äfvensom den derefter bildade tragedin, ehuru beröfvad den fordna choren, hade under nämnda tid ännn icke utdött Först efter förra hälften af det femte seklet synes hon spårlöst försvinna. Till bevis för dessa sceniska föreställningars tillvaro kan anföras, att Lactantius upphäfver sig emot sin tids komedi och tragedi för deras osedliga innehåll, att Claudianus omnämner tragedin och komedin, samt att Chrysostomus omtalar särskilda roler som aktörerna spelade. Men dessutom finnas i behåll två komedier från det fjerde seklet: Ludus septem sapientium och Querolus. Den förra, författad af Ausonius, är en liten pjes, bestående blott af på hvarandra följande monologer, utan handling och upplösning.[6] Den sednare, Querolus, "det sista stora monumentet af den antika komedin",[7] såsom Magnin säger, enligt styckets prolog en imitation af Plauti Aulularia, innehåller många kristna tankar samt afspeglar det fjerde seklets seder lifligare än något annat arbete. "Cet ouvrage", såsom han vidare yttrar sig "est à la fois une comédie de caractère, de moeurs et d'intrigue, étincelante d'esprit, de verve et de poésie".[8] Dessutom återstå fragmenter af ännu några andra skådespel.[9]
Sålunda fortforo så väl ludi circenses som ludi scenici ännu under loppet af det fjerde seklet. Polytheismen var för djupt inrotad i tänkesätt och seder för att de gamla skådespelen, för hvilka den stora massan vurmade, skulle kunnat utan den största svårighet utplånas. Dualismen mellan den nya verldsomskapande kristendomen och den gamla hedniska traditionen upphörde blott långsamt med den sednares utrotande. Detta låg i sakens natur. Också förestafvade de förste kristne kejsarnes politik skonandet af hedniska seder och bruk så vidt möjligt var. Äfven theatern tolererades, ehuru man ej härvid förfor konseqvent. Först under Gratianus och Valentinianus begynte ett mera systematiskt anfall emot den hedniska theatern. Den förra förbjöd alla spektakel på de stora kyrkohögtiderna samt söndagarna. Ett dylikt förbud finnes utfärdadt äfven af Theodosius. Men folkets passion för dessa nöjen ville icke vika. Derföre finner man ock att ännu Honorius auktoriserade de gamla skådespelen, likväl med förbud emot offer och hednisk vidskepelse. Under honom blefvo dock gladiatorstriderna, hvilka redan Constantinus, ehuru utan verkan, hade förbjudit, nästan utrotade. Endast några spår häraf förefinnas ännu sednare.[10]
Att den förderfvade hedniska theatern skulle från kristligt-moralisk synpunkt blifva ett föremål för det högsta ogillande, är sjelfklart. Också underläto icke kyrkofäderna att med värma och kraft uppträda emot alla arter af de antika skådespelen. Tertullianus anför i sin skrift "de spectaculis" bland annat, att, ehuru han medger det den heliga skrift på intet ställe uttryckligen förbjuder skådespel, den kristne genom dopet afsvurit sig djefvulen och allt hans väsende samt derföre borde afhålla sig från förlustelser, uti hvilka hedniskt afguderi så väsendtligen ingick. Den kristnes hjerta borde vara den heliga andes fridlysta tempel, aflägsnadt från lidelsernas strider. Man skulle derföre afhålla sig från den farliga scenen, der syndiga tankar och handlingar drefvo sitt demoniska spel. Och äfven i konstnärligt afseende borde man ringakta representationer, hvilkas idkare voro belagda med allmän infami.[11] Clemens Alexandrinus finner likaså i lidelsernas väckande samt särskildt i komediernas och pantomimernas upprörande obsceniteter ett kraftigt skäl att förklara sig emot theatern. Cyprianus säger, att mimerna helt oförtäckt lära äktenskapsbrott och otukt. Med kraft ifrar Lactantius emot de sedeförderfvande skådespelen; emot komedin med dess företrädesvis erotiska motiver, ett gift så mycket farligare, som språkets och formens behag kastade en förförisk slöja öfver sinligheten; emot tragedin, som befläckades af mord, blodskam och andra gräsligheter; samt emot histrionernas och mimernas all sedlighetskänsla på det gröfsta hånande framställningar. Derföre och emedan de gamla skådespelen stodo i den innersta förening med den hedniskt-religiösa kulten, borde de undflys, såsom afledande sinnet från den ende, sanne Gudens dyrkan. Hufvudsakligen samma skäl anför Chrysostomus emot theatern. Kristendomen hade då redan någon tid varit statsreligion, men passionen för skådespel derigenom ingalunda aftagit. Tvertom uppträdde kristne sjelfve såsom skådespelare. Äfven Augustinus hänrycktes i sin ungdom af den herrskande theaterlusten, såsom orden: rapiebant me spectacula theatrica uti hans Confessiones utvisa. Men sednare ogillade han högeligen dessa nöjen såsom närande hedendomen i menniskans hjerta. — Dylika bevekelsegrunder som kyrkofäderne anfört emot den antika theatern, hafva äfven andra andeliga uttalat.[12]
Öfverhufvud befinnes den gamla kristna kyrkan hafva fördömt theatern såsom hednisk och förderfvad.[13] Tillochmed åtskilliga kyrkomöten fattade stränga beslut emot densamma. Skådespelare fingo icke blifva kristne förrän de hade öfvergifvit sitt yrke, och blefvo uteslutna ur den kristna kyrkans gemenskap om de återgingo till scenen. Efter allvarlig bot och ånger kunde de dock blifva befriade från en sådan exkommunikation, mot vilkor att icke mer återvända till denna djupt föraktade samhällsklass, hvars medlemmar icke blott af allmänna opinionen utan äfven genom af högsta makten utfärdade edikter stämplades såsom inhonestae personae, och ansågos såsom utan räddning förlorade varelser.[14]
Undergräfna, såsom vi hafva sett, af staten och kyrkan, synas efterhand mest alla skådespel upphört i det vestra romerska rikets provinser, under loppet af det femte seklet. De med allt skäl fördömda demoniska lustbarheterna funno icke mer någon tillflyktsort. Öfverallt ramlade theatrarna, och tidens armod mägtade ej ur gruset återuppresa dessa kolossala konst-monumenter, hvilka blifvit oskärade af en helgerånande oren ande.[15] Blott i Rom och Ravenna qvarstodo theatrarna något längre,[16] utan att den antika konstens bättre ande, som hade vikit samtidigt med försvinnandet af Roms sedliga kraft, någonsin mer kunde frammanas.
Det var de stora folkvandringarna som fulländade den hedniska theaterns ruin. De vilde krigarena räckte en hjelpsam hand att utföra det katholska presterskapets straffdomar emot densamma, helst förstörandet af dessa hedendomens stamhåll förklarades för en Gudi behaglig gerning. Inträdande uti en helt ny krets af idéer, uti en verld, för hvars kultur de utan traditionens upplysande fackla voro alldeles fremmande, öfverlemnade sig de barbariska horderna åt en blind förstöringsdrift. Också lyckades det förträffligt att tillintetgöra konstskapelser som nnmera saknade all lifgifvande princip. Och den antika theaterns öde att upphöra såsom konstanstalt var härigenom afgjordt, helst dess förstörare saknade allt begrepp om densamma såsom sådan, och dessutom voro nästan fullkomligt obekanta med dess prestationer. Med rätta uttrycker sig derföre Magnin: "Le moyen âge n'a pas connu le grand théâtre antique: à peine les barbares ont-ils entrevu la dernière ombre de ces admirables solennités, et entendu le dernier écho de la dernière comédie grecque ou latine".[17] Dock alldeles spårlöst försvunno likväl icke alla den antika dramatikens elementer. Men härom länge fram.
Med medeltiden inträdde ett nytt, vigtigt tidskifte i den menskliga andens utvecklings-process. Såsom sjelfva namnet utmärker, var det medeltidens mission att förmedla den antika bildningen med den moderna. Väl har detta påstående skenet emot sig. Ty den vandalism, med hvilken man öfverhufvud förfor emot antikens litteratur- och konstalster, synes hellre vittna om en förödelsens styggelse än om en traditionel anknytning vid en föregående kultur. Men den ännu i sina ruiner vördnadsbjudande grekiskt-romerska civilisationen, förädlad och helgad genom kristendomens verldsombildande makt, inympades icke dessmindre tyst och omedvetet hos de talrika nya folk som nu uppträdde på den europeiska verldstheatern, för att i brokig, ofta fantastisk, färgskiftning afspegla de gryende nationaliteterna. Den allmänna menskliga bildningen, då högst representerad af den antika, utvecklades sålunda på nationel grund och botten. Väl är det uti det halfdunkel som höljer medeltidens hela bildningsprocess mycket svårt att upptäcka alla de källsprång, ur hvilka den antika knlturen inströmmat i det moderna medvetandet. Men derföre är man icke berättigad att förneka den traditionela bildningens allmänna lag. Och skulle icke kulturen så hafva fortgått, vore äfven den såkallade "renaissancens" tidehvarf oförklarligt.