Men huru är det med denna bildningens historiska kontinuitet i dramatiskt hänseende sedan den antika theatern, såsom här ofvan nämndes, hade försvunnit? Besvarandet af denna fråga inleder oss i utredningen af dramats ursprung.

Den mimiska instinkten är dramats källa. En sådan imitations-drift förefinnes i alla tider och hos alla folkslag, äfven dem som stå på den lägsta grad af bildning. Upplyste resande intyga, att de tillochmed hos vildarne i det inre Afrika och på söderhafvets öar samt annorstädes sett små dramer uppföras, stundom beledsagade af sång och dans samt pantomim-spel. Det dramatiska sinnet synes derföre vara menniskonaturen medfödt. Det är en plastisk drift som röjes äfven hos barn, hvilka gerna i sina lekar efterhärma fullväxta personer eller ock återgifva scener ur sin egen lilla verld.[18]

Men emedan all skön konst ursprungligen utgår ur religiös grund, bära äfven de äldsta dramatiska föreställningarna prägeln af detta ursprung. Och det är presterskapet som i samhällenas första tider, icke blott hos antikens kulturfolk, utan öfverallt, såsom innehafvare af all intelligens och gudomens tolkar, haft det största inflytande äfven på dramats utbildning.[19] Hvarje folk har således halt sitt sacerdotala drama. Och ju innerligare presterskapet beherrskat folkets tänkesätt och inbillningskraft, desto mer uteslutande har ock dramat varit bundet vid den religiösa kulten. Derföre synes ock Judarnes dramatik hafva inskränkt sig till dramatiska elementer i deras gudstjenst: en praktfull tempel- och offertjenst, tempelmusik, offerdanser och dramatisk vexelsång. För öfrigt hafva Judarna, hvilka liksom Muhammedanerna afsky bilderdyrkan och anse hvarje afbildning af Gud och af menniskogestalten, emedan denna är skapad efter Guds beläte, för syndig och hednisk, i likhet med de sednare motvilja för den imiterande dramatiska konsten.[20] Med förbigående af andra folkslag, i hvilkas religiösa kult man upptäckt dramatiska elementer, bör här omnämnas, att äfven hos Grekerna, den antika bildningens högsta representanter, dramat utgått ur samma källa. I den lyriska chorsången i förening med dans, ur hvilken detsamma ursprungligen härflutit, röjer sig en religiös betydelse. Denna sång var en vexelsång emellan chorföraren och hans följeslagare, uti hvilken den förre reciterade Dionysos' öden och choren uttryckte i dithyramber de känslor af sorg och glädje, som härunder framkallades. Och emedan Dionysos benämnes "befriaren" från jordlifvets tvång och vedermödor, kan man icke undgå att i denna myth finna "det personifierade uttrycket af en hedendomens dunkla längtan efter den som komma skulle", ehuru icke i kristendomens rent andliga mening.[21]

I grund af detta dramats allmänna religiösa ursprung, bör det icke förvåna att äfven en kristlig dramatik skulle uppstå. I sjelfva verket finner man spår häraf i litterära produktioner redan från det andra kristna seklet. Och från det fjerde århundradet äger man en tragedi, Khristos paskon, tillskrifven Gregorius Nazianzenus. Detta dramatiska alster, hvilket till en betydlig del är lånadt från åtskilliga af Euripides' tragedier, söker att i klassisk form ingjuta ett kristligt innehåll, ehuru detta tillfölje af nämnda lån måste blifva nog grumladt. Också förtäljes sjelfva handlingen blott genom budbärare. Chorens idé är den antika. Marias klagan öfver Frälsarens lidande, som framstår såsom styckets egentliga medelpunkt, är icke utan drag af hög pathos. Denna tragedi, som icke var bestämd för scenen, innehåller embryoniskt det ämne som framdeles utgjorde kärnan af det kristna dramat.[22]

Det är i den fornkristna gudstjensten, med dess återlösningsverket betecknande symboler, man bör söka ursprunget till ett kristligt drama. För att fästa ett vid hedendomens sinliga åskådningssätt traditionelt bundet folk vid den nya läran, var det nödvändigt att gifva den kristna kulten en så vidt möjligt var till ögat och fantasin talande gestalt. En sådan framställde ock den kristna urliturgin, efter hvilken alla följande liturgier, ehuru i förkortad form, äro bildade. Föremålet för detta storartade symboliska drama var, såsom antyddes, en sinnebildlig framställning af Kristi hela återlösningsverk. Derföre ingingo häri, såsom momenter, redan skapelsen och syndafallet. Längtan efter förlossning, profetiorna om densamma, samt deras fullbordan genom Kristi födelse äro lifligt betecknade. Likaså Frälsarens läroembete samt hans död såsom ett försoningsoffer för mensklighetens synder.[23] Väl är det sannt, att dessa symboler ännu icke utgöra drama, i ordets egentliga betydelse. Men vexelsångerna emellan presterskapet, cboren och församlingen — de så kallade antiphonierna och responsorierna — samt vexeltalen emellan biskopen, presbytererne och diakonerne, innehålla redan, jemte förenämnda symboler, dramatiska elementer,[24] som erhöllo en högre utbildning i sednare hälften af sjette seklet, genom Gregorius den Store, uti nattvardsmessan.[25]

Ur dessa elementer på kristligt-religiös grund och botten uppstod medeltidens drama under sjelfva tempelhvalfvet.[26] Man åtnöjde sig icke på längden med en blott symbolisk liturgi, så imponerande den än var. Icke heller var det tillräckligt att man i religionens tjenst dessutom hade införlifvat poesin, musiken, målarekonsten och skulpturen, för att gifva ett rikare, mångsidigare uttryck åt de kristna idéerna. Den lifliga och naturfriska fantasin fordrade en ännu större Åskådlighet. Och detta föranledde formliga dramatiska framställningar, förnämligast af Kristi lefverneshistoria, föranstaltade af presterskapet, sedan det icke mer kunde stäfja massornas oemotståndliga skådelystnad. Det var sjelffallet att sådana skådespel, som utgingo ur kyrkans eget sköte, äfven skulle ställas under dess presters omedelbara tillsyn och ledning. Dramats heliga föremål hade i annat fall så lätt kunnat oskäras. Också uppträdde, så vidt kändt är, endast personer tillhörande det andliga ståndet länge uteslutande på den nya scenen. Men var ens sådane skådespelares uppträdande berättigadt? kunde man härvid fråga. Hvarföre icke? Kristendomen innehåller intet emot skön konst fiendtligt. Hon qväfver och dödar icke det sinliga, utan genomtränger detsamma renande, helgande, förklarande. Hon är en förmedling af det sinligt sköna och det andligt sanna. Och detta begrepp är verkliggjordt såsom ideal i Guds menniskovordne son, hos hvilken "gudomens fullhet bodde lekamligen." Ur denna sublima dogm har, liksom hela den moderna sköna konsten, äfven den moderna theatern härflutit och har i densamma sitt berättigande.[27]

Tiden, när de första skådespelen uppfördes i kyrkorna, kan väl aldrig, i anseende till det ogenomträngliga dunkel, uti hvilket den äldre medeltiden är insvept, noga utredas. Också är det omöjligt att till punkt och pricka utpeka på verldsuret den stund då en bildningsart, vare sig hvilken som helst, först uppträder. Vetenskapen, konsten, samhällsinstitutionerna, — äro alla i detta hänseende oupplösliga gåtor.

Vi hafva i det föregående antydt, att hvarje folk haft sin hierarkiska period, då presterskapet i religionens namn beherrskade all intelligens. Så hafva äfven de kristna folken haft sin hierarki, och denna ganska långvarig. Ända från den tid då kristendomen upphöjdes till statsreligion, samt isynnerhet efter det de germaniska folkslagen hade bildat stater på det vest-romerska rikets ruiner, fortfor denna hierarki, visserligen stundom tillochmed häftigt bestridd, men aldrig besegrad, att äga bestånd till utgången af det trettonde seklet, samt att äfven derefter, ehuru till sitt innersta undergräfd, vara den makt som gaf grundtonen åt medeltidens idéer ända till dess reformationen ohjelpligen bröt den katholska enheten och inledde den menskliga anden uti en väsendtligen modifierad begreppssfer. Dessa allmänna konturer äro här uppdragna, för att inom denna ram kunna gifva en teckning af medeltidens theater.

Medeltidens andliga skådespel, utgångna, såsom vi hafva sett, ur liturgin, hade, liksom den sistnämnda, ursprungligen till föremål en framställning af Kristi återlösningsverk. Men emedan dramat icke kunde, såsom den blott symboliskt betecknande liturgin, på engång återgifva alla facerna i detsamma, inskränkte man sig till att på de högtidsdagar, då särskilda momenter ur Frälsarens lif och verksamhet utgjorde gudstjenstens föremål, liksom i skilda akter, en för hvarje helgedag, dramatisera den motsvarande bibeltexten. Derföre återfinnas ock i dessa skådespel högtidsdagarnas kyrkotext antingen helt och hållet eller till en del. Och för alla de kyrkofester som särskildt behandla Jesu lefverne, ända från julen till Kristi himmelsfärd, äger man i behåll religiösa skådespel, hvilka utgöra medeltids-dramats hufvudcykel.[28]

Ämnet var det sublimaste, man kunnat välja för dramatisk behandling. Härom yttrar sig en författare: "Zuerst im Advent die Vorbereitung, gleichsam der Prolog zu dem ergreifenden Schauspiel, dann im Weihnachtsfest die Geburt des göttlichen Helden; in dem der unschuldigen Kinder und der Epiphanien die bedeutsamsten Momente, welche seine Wiege umgeben und sein Jugendleben erfüllen; hierauf in jedem der einzelnen Festtage, welche den Ostercyklus bilden, die Gedächtnissfeier der Passion und Auferstehung in ihren wichtigsten Umständen; im Himmelfabrtsfeste zuletzt der Schlussact des göttlichen Lebens: hier haben wir ein Ganzes von höchst dramatischer Gestalt, und das geistliche Schauspiel musste durch Anschliessen an diesen Typus von selbst zu weiterer Ausbildung gelangen".[29] Men detta skådespel, sådant det uppfördes, företer en väsendtligen episk karakter, i det detsamma, fullkomligt obekymradt om de så kallade dramatiska enheterna, i antik och modern mening, framställer en cykel af handlingar såsom ett helt, och hvarje särskild handling, från början till slut omständligt utförd, såsom en del af det hela. Uti en sådan handlingarnas gruppering, så vidt möjligt var, i organiskt sammanhang i öfverensstämmelse med bibelordet, hvilken måste betraktas såsom den enda möjliga enheten i medeltidens andeliga drama, öfverensstämmer detta med tidehvarfvets skulptur och måleri, som äfven älskar att i grupper framställa hela den heliga historien.[30] En sådan på episoder rik mångfald är väl, äfven i dramatiskt hänseende, icke fremmande för den romantiska poesin öfverbufvud, men dennas sjelfständighet, att i sig upptaga samt med fantasins rätt och frihet gestalta och utbilda verklighetens stoff, hvaraf hon eljest är bunden,[31] saknade det religiösa medeltidsdramat, så länge det strängt höll sig till bibelordet. Derföre kunna icke heller de esthetiska konsttheorierna tillämpas uppå detsamma.