De bibliska skådespelen, hvilka ursprungligen öfverallt i de katholska länderna voro affattade på det latinska kyrkospråket och utgjorde en del af sjelfva kulten, fortforo, till en del ännu i det trettonde seklet, att på nämnda språk uppföras af personer tillhörande det andeliga ståndet. Det latinska andeliga dramat uppnådde tillika med hierarkin under loppet af det elfte, tolfte och början af det trettonde århundradet sin höjdpunkt. Det var äfven då måleriet, skulpturen och musiken, i kyrkans tjenst, i de vördnadsbjudande göthiska domerna — dessa medeltidens mästerverk — lifiigast uttryckte den kyrkligt-hierarkiska idékretsen.[32] Men någon högre utbildning kunde, af skäl som redan blifvit antydda, sådana skådespel likväl icke uppnå. Det latinska språket, som var okändt af den stora mängden, var härtill äfven en väsendtlig orsak, ibland annat derföre, att den nödvändiga vexelverkan emellan scenen och publiken härigenom stördes. Dessutom gjorde de spelandes ringa antal, att ingen mera komplicerad dramatisk handling kunde utföras.
Också innehöllo oftanämnda skådespel i början ganska ringa af det man kunde benämna dramatiskt. De voro då kanske endast mimiska framställningar af ritual-böckernas texter, hvarmed stundom förenades profeterande scener ur gamla testamentet samt visioner ur Johannis uppenbarelsebok, utförda af de spelande såsom tableaux vivants. De liturgiska vexelsångerna, antiphonierna och responsorierna, gåfvo härtill en slags musikalisk-dramatisk dialog, hvilken först sednare erhöll en större utsträckning, sedan ritualtexterna, förbundna med bibelställen, utbildats till mera sammanhängande episkt-dramatiska berättelser uti recitativet (cantitatio) och den egentliga kyrkosången (cantus). Genom de föredragandes gående fram och tillbaka erhöll taflan mera lif och rörelse, hvarigenom en dramatiskt framställd handling upprann.[33] Ur denna musikalisk-lithurgiska grund utvecklades småningom det andeliga skådespelet.
Såsom förut blifvit nämndt, utgjorde de särskilda kyrkofesterna till åminnelse af Frälsarens lefverneshistoria det första och förnämsta ämnet för den kristna dramatiken. Redan i slutet af det fjerde århundradet skall en hymn, uppstämd af presten i englarnes samt besvarad af folket i herdarnes namn, varit nästan allmänt införd i kyrkorna.[34] Och sedan ett halfbarbariskt folk blifvit det herrskande, begynte presterskapet, för att tillfredsställa dess vid sinliga bilder bundna fantasi, att, till minne af Kristi födelse, i kyrkorna under julhelgen inrätta en krubba — praesepe —, för att kunna gifva de händelser som inträffade vid Kristi vagga en dramatisk form. Uti samma helgade rum framställdes likaledes på ett theatraliskt sätt de tre konungarnes tillbedjan af Kristusbarnet samt huru desamme åt den nyssfödde Frälsaren framburo sina håfvor. Äfven magernes stjerna figurerade vid detta tillfälle. Och redan från fjerde seklet äger man en vexelsång emellan Maria och magerne, tvifvelsutan bestämd att utföras i kyrkan.[35] Sådana julspel befinnas stundom haft ett vidsträckt omfång. Så förekomma i dem än menniskans skapelse, än syndafallet, än profetior om återlösarens ankomst m.m. Dessa skådespel slutas icke heller, alltid med Kristi födelse och dermed närmast förenade omständigheter. Man har exempel uppå, att desamma utsträckts till den heliga familjens flykt till Egypten samt Guds befallning om dess återvändande. De gammaltestamentliga parallelerna, hvilka i julspelen användas, förefalla ofta nog sökta: t.ex. paradiset såsom en motbild af stallet i Bethlehem, Rachels klagan öfver sina barn såsom en förklang af Marias klagan, det bethlehemitiska barnamordet, såsom förebildande Kristi lidande, återvändandet från flykten till Egypten, hans uppståndelse från de döda o.s.v.[36]
Men ibland kyrkohögtiderna erbjöd Påsken, som redan på Constantin den Stores tider firades med synnerlig prakt, under många festliga dagar sjelfmant anledning till uppförande af talrikare andeliga skådespel än någon af de öfriga högtiderna. Också insåg presterskapet, under den hierarkiska perioden, ganska väl nödvändigheten af att efter den långa fastan upplifva sina åhörares sinnen äfven genom dramatiska representationer, hvilka derjemte voro egnade att genom lefvande åskådning djupare inskärpa kristendomens dogmer hos ett folk som var genomträngdt af en lågande, ehuru blind auktoritetstro. Derföre erhöll ock det så kallade påskspelet, ludus paschae, efterhand en utsträckning, som omfattade icke blott Kristi lidande, död och uppståndelse samt stundom äfven hans himmelsfärd, ja någongång tillochmed sjelfva yttersta domen, utan härtill ännu icke mindre Frälsarens hela öfriga lefnadshistoria än profetiorna om hans ankomst till verlden.[37]
Det torde blifva omöjligt att afgöra, hvilken af de kristna kyrkohögtiderna först blifvit dramatiskt framställd. Kanske voro flera ibland desamma nära nog samtidigt föremål för en sådan behandling. Men de äldsta och talrikaste till gudstjensten sig hänförande skådespelstexter, man känner, äro de latinska påskspelen.[38] Dessa synas närmast blifvit föranledda af en symbolisk handling, föreställande Kristi grafläggning, hvilken förekommer såsom en mycket gammal sed i den kristna kyrkan. Man plägade nemligen långfredagseftermiddagen nedlägga crucifixet uti ett inom sjelfva templet iuredt grafkapell, för att derifrån, påskmorgonen under högtidlig sång, upplyfta detsamma. Folket sammanströmmade i täta massor för att åse denna Kristi uppståndelse betecknande korsupphöjelse-ceremoni. Men emedan den vidskepliga tron hade rotfästat sig hos mängden, att hvarochen som med egna ögon kunde vara vittne till detta upplyftande af crucifixet icke skulle dö under det löpande året, blef det en nödvändighet att besluta, det denna ceremoni skulle förrättas af presterskapet inom lyckta dörrar före folkets inträdande i kyrkan.[39] Härifrån var öfvergången lätt till ett dramatiskt utförande af Kristi uppståndelse. Också äger man åtminstone redan från det elfte seklet en anvisning härtill uti ett latinskt Mysterium Resurrectionis. Saken gäller den scenen, då qvinnorna framgingo till Kristi graf, hvilken utfördes af tre andelige män uti en drägt som skulle föreställa de tre Mariornas: _Primum procedant tres fratres praeparati et vestiti in similitudinem trium Mariarum.[40] Den dramatiska tillgången härvid framlyser klarare uti följande mera omständliga framställning: Duo sacerdotes se cappis induunt, sumentes duo thuribula, et humeraria in capita ponent, intrantes chorum, paulatim euntes versus sepulchrum, voce mediocri cantantes: quis revolvet nobis lapidem, quos diaconus, qui debet esse retro sepulchrum, interroget psallendo: quem quaeritis, deinde illi: Jesum Nazarenum, quibus diaconus respoudet: non est hic. Mox incensent sepulchrum et dicente diacono: ite, nuntiate, vertent se ad chorum, remanentes super gradum, et cantent: surrexit dominus de sepulchro usqve in finem. Finita antiphona domnus abbas incipiat: te deum laudamus in medio ante altare, moxque campanae sonentur in angularibus.[41] Ifrån det tolfte århundradet har man en teckning af meranämnde scen, uti hvilken man ser tre prester klädde som qvinnor, bärande rökelsefat, samt engeln, sittande på den toma grafven.[42] Mone har meddelat ännu åtskilliga andra, mera utvidgade, påskspelstexter ifrån det trettonde och fjortonde århundradet. Uti några af dem uppträda, utom förut nämnda personer, äfven Frälsaren (dominica persona) och flere eller färre apostlar, samt uti ett stycke dessutom profeterna. Dessa skådespel innehålla jemte kyrkotexten oftast äfven rimmade verser, hvilka sistnämnda, ehuru af kyrkan icke auktoriserade, likväl tolererades, med vilkor att de voro affattade i kyrkostil. Härom upplyses man af ett i de fransyska kyrkorna hållet latinskt påskspel, från det trettonde århundradet, uti hvilket följande anvisning lemnas: "si qui autem habent versus, de hac repraesentatione compositos, licet non autenticos, non improbamus_".[43] Såsom profstycke af ett påskspel, samt för att härjemte ännu närmare belysa det ofvansagda, må här meddelas följande, hufvudsakligen af kyrkotext bestående, dramatisering af scenen vid grafven.
In reeurrectione.
Angelus dicit.
Quem quaeritis in sepulchro, o christicolae?
Mulieres respondent.
Jesum Nazarenum crucifixum, o coelicola.
Angelus dicit.
Non est hic, surrexit sicut praedixerat; ite, nuntiate,
quia surrexit de sepulchro.
Mulier secum cantat. Quis revolvet nobis ab ostio lapidem, quem tegere sanctum cernimus sepulchrum?
Angelus inquirit.
Quem quaeritis, o tremulae mulieres, in hoc tumulo plorantes?