Respondent mulieres.
Ihesum Nazarenum crucifixum quaerimus.
Angelus dicit. Non est hic, surrexit, sed cito euntes dicite discipulis ejus et Petro, quia surrexit Ihesus.
Mulieres redeuntes secum cantant. Dicant nunc Judaei, quomodo milites custodientes sepulchrum perdiderunt regem ad lapidis positionem? quare non servabant petram justiciae? aut sepultum reddant, aut resurgentem adorent nobiscum, dicentes alleluja.
Venientes autem ad discipulos dicunt. Ad monumentum venimus plorantes, angelum domini sedentem vidimus ac dicentem, quia surrexit Ihesus.
Chorus.
Te deum laudamus.[44]
Till de skådespel som behandla Jesu lefverne, och utgöra hufvudcykeln af medeltidens andeliga dramer, ansluta sig närmast de så kallade "Mariaspelen." Det var ett älsklingsämne för medeltidens skalder, att med bildrika ord söka uttrycka den heliga Jungfruns klagan vid sin Sons kors. Den berömdaste latinska Marieklagan är Stabat mater. Dessa planctus b. Mariae virginis, ehuru dialogiserade, äro likväl mera blott lyriska utgjutelser af en djup och innerlig känsla än egentligen dramatiska alster, hvarföre de äfven oftast befinnas förbundna, såsom rörande episoder, med Kristi dramatiserade korsfästelse och begrafning. Dock förekommer en och annan Marieklagan såsom särskildt dramatiskt stycke, äfvensom Mariehimmelsfärd, grundad på legenden.[45] Men dessutom uppfördes andeliga skådespel äfven vid andra katholska religiösa fester. Också voro några söndagsevangelier, t.ex. domsöndagens, dramatiserade. Likaså några apokryfiska evangelier. Och en särskild dramatisk krets, äfven den af väsendtligen andeligt innehåll, ehuru ofta innerst uppgrumladt af djup vidskepelse, utgick ur helgona-legenderna.[46]
Ehuru denna afhandling har en öfverhufvud alltför allmän karakter för att här tillåta ett mera specielt skärskådande af några enskilda dramatiska arbeten, vore den likväl nog för mycket ofullständig, om den alldeles med stillatigande förbiginge en författarinna, hvars rykte hos hennes landsmän varit så stort, att tillochmed de mest betydande män skänkt henne en gärd af beundran, och att man benämnt henne den tionde sånggudinnan. Om detta fruntimmer, Hrotsvitha, en nunna i det saxiska benediktinerklostret Gandersheim, yttrar sig en af hennes gamle biografer: "Rara avis in Saxonia visa est." Och Magnin, som egnat hennes dramer, dem han utgifvit i fransysk öfversättning, en kritisk forskning, säger om henne: "Cette Sapho chrétienne, … comme l'appellent ses compatriotes, ne fut pas seulement une merveille pour la Saxe, elle est une gloire pour l'Europe entière. Dans la nuit du moyenâge, on trouverait difficilement une étoile poétique plus éclatante".[47]
Hrotsvitha uppträdde såsom författarinna under sednare hälften af det tionde seklet, — ett århundrade, som man är van att anse för medeltidens stjernlösa midnatt. Så mycket större uppmärksamhet förtjena derföre litterära prestationer, hvilka erbjuda bilden af en oas uti en öcken, helst de förråda en nära bekantskap med Horatius, Virgilius, Ovidius, och framför allt med Plautus och Terentius.[48] Utom åtskilliga i poetisk form troget återgifna legender, samt några historiska qväden, har Hrotsvitha efterlemnat sex dramer, af Celtes och andra, men ej af författarinnan, benämnda komedier, ehuru deras innehåll är väsendtligen af tragisk art. Dessa dramatiska arbeten äro alla, liksom hennes öfriga litterära qvarlåtenskap, författade på latin. Uti Hrotsvithas eget företal till sina dramer finner man anledningen uppgifven till deras författande. Hon säger nemligen, att många funnos, som hänförda af den klassiska litteraturens bildade språk föredrogo de hedniska böckerna framför de heliga skrifterna. Detta gällde isynnerhet läsningen af Terentii komedier, så befläckade dessa än voro med lättfårdiga skildringar af fallna qvinnors osedliga vandel. För att afleda en sådan för det kristliga sinnet förderflig lecture, hade hon föresatt sig att, i motsats till den hedniske poeten, dramatiskt afmåla heliga jungfrurs kyskhet (sacrarum castimonia virginum), utan att likväl derföre sky en imitation af den omtyckte Terentii skrifsätt.[49] Men denna imitation är af alldeles negativ art. Den består förnämligast blott i ofvannämnda motsats: ett förherrligande af den af kristendomen genomträngda qvinnans seger öfver frestelsen i stället för den hedniska och omoraliska qvinnans, sådan hon tecknas i Terentii komedier, fall och undergång. Situationerna äro stundom ganska ömtåliga. Men hennes innerligt religiösa sinnelag afspeglar öfverallt en skär, jungfrulig kyskhet. Diktionenn röjer intet spår af en genom sinliga lidelser grumlad fantasi.[50]
Hrotsvithas sex dramer äro: Gallicanus, Dulcitius, Calimachus, Abraham, Paphnutius, samt Sapientia. Dessa grunda sig på legender, hvilkas innehåll öfverhufvud troget återgifves, så att inventionen förnämligast inskränker sig till detaljerna. Orts- och tidsenheten är i allmänhet icke iakttagen. Ehuru scenen är förlagd till kristendomens äldre martyrperiod, befinnes dock det tionde seklets lokal- och tidsfärg troget anbragt i dessa dramer, hvilka redan såsom den tyska dramatikens äldsta kända minnesmärken äga en större betydelse.[51] Men härtill kommer ännu deras inre värde i och för sig. Uti desamma framblixtra drag af djup och innerlig känsla samt med psykologisk sanning utförd karaktersteckning. Men emedan här icke är tillfälle att ingå uti en detaljerad framställning af deras innehåll, må endast följande yttrande af Magnin om Calimachus anföras: "La troisième comédie, Callimaque… est de tous les drames de Hrosvita, celui qui, par la délicatesse passionnée des sentimens, l'exaltation du langage et le romanesque de la légende, se rapproche le plus du drame de nos jours. On a dit souvent que l'amour est un sentiment moderne, né en Occident, du mélange de la mysticité chrétienne et de l'enthousiasme naturel aux races dites barbares. Toujours est-il bien remarquable que ce soit Hrosvita, une religieuse allemande, contemporaine des Othons, qui nous ait legué la première et une des plus vives peintures de cette passion, peinture sur laquelle prés de neuf cents ans ont passé et qu'on dirait d'hier, tant nous y trouvons déjà les subtilités, la mélancolie, le délire de l'ame et des sens, et jusqu'à cette fatale inclination au suicide et à l'adultère, attributs presque inséparables de l'amour au XIX siècle".[52] Också finner Magnin, samt med honom Barack, en öfverraskande likhet emellan Hrotsvithas "Calimachus och Drusiana" samt Shakespeares "Romeo och Julia".[53] — Föröfrigt må här anmärkas, att skådespel till de heliga martyrernas ära — likartade med Hrotsvithas dramer, såsom äfven grundade på legender, men deruti olika, att de synas haft till föremål endast af kyrkan kanoniserade helgon — äro ganska gamla, törhända samtida med de i det föregående omtalade, med kyrkofester förbundna, latinska andeliga skådespelen. Dessa martyrspel, icke mindre rika på underverk än Hrotsvithas så kallade komedier, stodo i sammanhang med de pompösa processioner och de kyrkliga ceremonier som tillhörde helgonfesternas begående. Munken Geoffroy föranstaltade i England redan omkring 1110 uppförandet af ett skådespel, hvarom det heter: "apud Dunestapliam, quemdam ludum de sanctâ Katerinâ quem miracula vulgariter appellamus, fecit." Och en engelsk författare, ifrån sistnämnda sekel, Stephanides säger i en beskrifning öfver London: "Lundoniae pro spectaculis theatralibus, pro ludis scenicis, ludos habent sanctiores, representationes miraculorum quae sancti confessores operati sunt, seu repraesentationes passionum quibus claruit constantia martyrym".[54]
Ibland de många uti kulten efterhand införda ceremonierna, benämndes en, nemligen korsupphöjelsen, såsom förut blifvit nämndt, resurrectionis mysterium. Det sista ordets grundbetydelse af det dolda, det hemlighetsfulla, egnade sig väl att uttrycka Guds rikes hemligheter i allmänhet, samt särskildt och ursprungligen den gudomliga mandomsannammelsen samt återlösningen; derföre betecknades ock med ordet mysterium en dramatiserad framställning af Frälsarens lif, men förnämligast af hans lidande och död samt uppståndelse ifrån de döda.[55] Annu i trettonde och fjortonde seklerna kallades endast sistnämnda skådespel mysterier.[56] Härefter begynte bibliska skådespel i allmänhet äfvensom de på helgonlegender grundade att erhålla detta namn. Och slutligen erhöllo mysterierna en ännn mera omfattande betydelse, så att äfven verldsliga skådespel af allvarligare innehåll erhöllo denna benämning.[57]