Mysterierna — till sitt begrepp således ursprungligen identiska med påskspelen — synas från det elfte seklet varit allmänna i Frankrike, Tyskland, England, Italien och Spanien.[58] Uti hvilket af dessa länder, de först uppstått, är icke tillräckligt utredt. Men likartade principer framkalla öfverallt likartade fenomener. Och religionen var under medeltiden den medelpunkt, från hvilken alla så väl det enskilda som det offentliga lifvets facer såsom radier utgingo. Man kunde derföre deraf sluta, att mysterierna framträdt något så när samtidigt uti ofvansagda länder. Dock hafva några författare, med afseende å deras uppkomst, tillerkänt Frankrike förstfödslorätten. Så säger Sismondi, att Fransoserne framför alla andra moderna folkslag hafva "esprit inventif", att det tillhört dem att "découvrir les premiers cette vie nouvelle qu'on pouvait donner aux ouvrages de l'esprit, par la représentation dramatique", samt att "ce furent eux encore qui dans le temps où le théâtre des anciens était complétement oublié, songèrent les premiers à mettre sous les yeux de spectateurs rassemblés, ou les grands événemens, qui ont accompagné l'établissement de la religion chrétienne, ou les mystères dont elle ordonne la croyance".[59] Hase yttrar sig i detta afseende: "Die erste Entwicklung dieser geistlichen Spiele im 11 Jahrhunderte ist bis jetzt für Frankreich beurkundet", men tillägger: "bald haben alle germanische und romanische Völker daran theilgenommen".[60] Och Mone icke allenast anför flera drag af fransyska förebilder i de tyska mysterierna, utan finner dessutom uti medeltidens skådespel åtskilliga beröringspunkter med den gallikanska liturgin från det sjette århundradet, hvilka han anser förtjena uppmärksamhet, emedan, såsom han säger: "solche Andeutungen … können zu dem Beweise führen, dass in Frankreich das Schauspiel des Mittelalters entstanden ist".[61]

Vi hafva i det föregående försökt att i allmänna drag karakterisera det latinska andeliga dramat, sådant det var under medeltidens hierarkiska period. Vi komma nu till den tidpunkt då detta sacerdotala drama icke längre tillfredsställde den stora mängdens sceniska behof. Man begynte fordra mera handling än den ringa tillstymmelse som härtills förefanns, samt ett rikare innehåll än kyrkotexten allena kunde meddela. Men genom tillfredsställandet af sådana fordringar, beträddes en farlig väg. Ty ju mer mysterierna nu öfverskredo den af kyrkan föreskrifna lithurgin, desto vidsträcktare fält öppnades för missbruk och villfarelser af hvarjehanda slag. De heliga dogmernas innehåll begynte profaneras genom godtyckliga tillsatser, de åt Gud invigda templen oskäras på ett himmelskriande sätt genom menniskofunder af den förderfligaste art. Derföre sökte äfven påfven och enskilda synoder, under loppet af det trettonde århundradet, att genom allvarliga påbud forvisa sådana förfärligt urartade skådespel från Herrans hus.[62] Derifrån försvunno de ock slutligen, men blott för att framställas af andra aktörer och på andra språk samt på en annan scène under bar himmel, utan att derföre förneka sitt ursprungliga, andeliga grundväsende. Men öfvergången till detta nya stadium, som synes hafva erfordrat en lång tid, förbereddes likväl i sjelfva kyrkorna, under kleresiets uppsigt och medverkan. Jemte och i bredd med det latinska språket infördes nu äfven modersmålet. De gamla latinska kyrkohymnerna fortforo att sjungas såsom forut, äfvensom den heliga skrifts ord att reciteras på latin, men de sednare erhöllo omedelbart härpå en utläggning på folkspråket Spelordningen var fortfarande länge affattad på latin, och åtskilliga roler, isyhnerhet heliga personers, utfördes af klerker. Men lekmän öfvertogo dock de flesta rolerna. Och följden häraf blef den, att skådespelet slutligen alldeles förverldsligades samt att de andelige afträdde från all befattning med detsamma.[63]

Förr än vi skrida till en närmare utredning af nämnda förändrade dramatiska förhållanden, torde det vara lämpligast att här vidröra en art af dåtidens skådespel, uti hvilken man igenkänner ett starkt genljud af tidehvarfvets religiösa grundton, med tillblandning af dess fantastiska tros- och begreppsförvirring. Det sublima och det groteskt-komiska gingo ofta hand i hand vid sådana representationer. Och en anspelning af bitande satir öfver tidens så väl andliga som verldsliga förhållanden vågade här och der framsmyga sig, än lekande, än med utmanande djerfhet.

Pilgrimsfärder till det heliga landet under korstågsperioden synas hafva gifvit den första väckelsen till dessa skådespel. De återvändande botgörarena framställde, på öppna platser och gator, för sina hemmavarande, af lågande trosnit och den lifligaste nyfikenhet genomträngda landsmän scener ur den underverld, de med egua ögon skådat, samt dessutom och framförallt scener ur Kristi lefnads- och lidandeshistoria. Man tror att sådana representationer blifvit gifna i det tolfte eller åtminstone det trettonde seklet.[64] Och ifrån sednare hälften af sistnämnda århundrade var det brukligt, åtminstone i Frankrike, att vid furstliga fester, under bar himmel, uppföra skådespel, som af Villemain karakteriseras sålunda: "Ces représentations étaient fort simples: tout le monde y jouait, on allait, on venait dans un certain ordre; on changeait deux, ou trois fois de costume. Le peuple était chargé de representer le peuple; on le divisait quelquefois en Chretiens et en Sarrasins, en Romains et en Jnifs. C'était une pantomime å laquelle on mélait le jeu de quelques machines".[65] Huru det heliga och det profana sammanfördes i brokig förvirring uti dessa vidunderliga representationer, framlyser lifligt uti skildringen af den fest, Philip den Sköne gaf år 1313 vid det tillfälle, han gaf ridderslaget åt sina tre söner. En samtida poet, Godefroy de Paris, qväder härom, ibland annat, följande:

"Là vit-on Dieu sa mère rire,
Renart fisicien et mire;
Et si virent lors mains preudommes,
Nostre Seingnor mengier des pommes;
Et nostre Dame sans esloingne,
Ovec les trois roys de Conloingne,
Et les anges en paradis
Bien entor quatre vingt et dis;
Et les ames dedens chanter…
Dyables i ot plus de cent…
Là vit-on Dieu et ses apostres,
Qui disoient leurs patenostres
Et là les inocena ocire,
Et saint Jehan, mettre à martire
Véoir pot on et décoler…
Et Renart chanter une épître
Là fu véu et évangile…
Et d'autre part
Adan et Ève,
Et Pilate qui ses mains lève…
Mestre Renart i fu evesque
Véü, et pape, et arcevesque".[66]

Ännu åtskilliga andra scener erbjuder detta regellöaa spektakel. Ingen dialog förepörjes. Personerna röra sig blott såsom stumma figuranter.

Med förbigående af andra exempel på likartade dramatiska upptåg, må här ännu anföras en scène vid konung Carl VI:s gemål Isabellas af Baiern högtidliga intåg i Paris år 1389, naivt och färgrikt målande, som vanligt, framställd af Froissart, som var, såsom han sjelf säger, närvarande "à toutes ces choses." Man såg der "un ciel nu et tout estellé très richement, et Dieu, par figure, séant en sa majesté, le Père, le Fils et le Saint-Esprit; et là, dedans ce ciel, jeunes enfans de choeur, lesquels chantoient moult doucement, en formes d'anges, laquelle chose on véoit et oyoit moult volontiere. Et à ce que la roine passa dedans sa litière dessous, la porte de paradis ouvrit et deux anges issirent hors; et tenoient en leurs mains une très riche couronne d'or garnie de pierres précieuses, et la mirent les deux anges et l'assirent moult doucement sur le chef de la roine, en chantant tels vers:

"Dame enclose entre flenre de lis,
Roïne estes vous de Paris,
De France et de tout le pays.
Nous en rallons en paradis".[67]

Genom modersmålens införande uti de latinska andliga skådespelen,[68] erhöllo de mera färg och lif. Väl är det sannt, att den latinska bibelöfversättningens, den af kyrkan sanktionerade Vulgatas, ord återgåfvos i början så troget som möjligt på de moderna språken, men det låg i sakens natur att en friare parafras af bibelordet skulle inträda ju mer lekmannainflytandet lyckades att göra sig gällande. Och detta inträffade i samma mån som hierarkins makt och betydelse begynte sjunka. Den omedelbart efter den latinska bibeltexten följande öfversättningen på folkspråket skulle ursprungligen vara en bibelförklaring, hvars betydelse, såsom sådan, icke bör underkännas. Denna sistnämnda version var ock jemförelsevis trogen så länge prester och klosterbröder med sina lärjungar uteslutande uppförde de, af de andelige sjelfve författade, till omfånget ännu inskränkta bibliska dramerna. Men förhållandet blef mycket förändradt sedan lekmän begynte uppträda på scenen.[69] De andeliga skådespelen erhöllo nu efterhand ett oerhördt omfång. Aktörernas antal uppgick snart till hundradetal. Lekmännen förstodo icke latin. Derföre måste allt flera delar, och slutligen hela pjeserna öfversättas till modersmålet. Bearbetningarna tillväxte i antal och blefvo iochmed detsamma allt friare. Styckena erhöllo en nationel och lokal prägel, som de andeliga dramerna förut alldeles hade saknat. Men härtill kom ännu en tillsats af det groteskt-komiska, det burleska, hvilket slutligen gaf det ytterst urartade religiösa skådespelet sin bane. Till detta komiska element, som spelade en vigtig rol i medeltidens sednare dramatiska alster, skola vi längre fram återkomma.

Såsom ett kort profstycke på den ofvannämnda bibelparafraseringen, hvilken alltid synes varit på rimmad vers, må här anföras, ur ett tyskt påskspel från fjortonde seklet, den scen då Kristus efter nattvardens instiktelse företager fottvagningen med sina lärjungar. Denna föregås uti den af Mone införda skådespels-texten omedelbart af Frälsarens ord: "Ett nytt bud gifver jag eder, att j älsken eder inbördes, såsom jag hafver älskat eder, på det j ock skolen älska eder inbördes."