Ruben.

Ja, nådighe Herre, wår Fadher måår wäll,
Han önskadhe E. N. wara hell och säll. o.s.v.[242]

Ibland de anförda svenska skådespelen stå, enligt Rydqvist, "Prosopopoeiae Dicht" och "Thet Himmelske Consistorium" på gränsen mellan mysterier och moraliter.[243] Och i sjelfva verket utmärker redan sjelfva titeln på det förstnämnda stycket, hvars innehåll vi föröfrigt icke känne, att pjesen är en religiös moralitet. Ty berörde titel lyder sålunda: "Itt gudeligit Samtaal eller andelig Prosopopoeiæ Dicht, vthi hvilken the Gudhomlighe Egenskaperne, Rättfärdigbeten, Sanningen, Barmhertigheten, Fridhen och Allvijsheten, med Gudh Alzvoldigh, om Menniskiones Fall och Vprättelse, vthi Discours-vijs anförde blifva".[244]

Till samma art af skådespel hör äfven det ofvan nämnda i Finland uppförda "Himmelske Consistorium." Dess innehåll, som för oss har ett inhemskt intresse, är i korthet följande. Adam och Eva beklaga sig öfver syndafallet. Den sednare, som nu för sent önskar att hon "hade smakat något annat i ställe för detta förbannade äplet", menar att Adam icke hade bort tillstädja henne en sådan dårskap, eller åtminstone icke sjelf följa exemplet. Men härtill svarar Adam helt artigt: "Mitt eendaste Hjerta! skulle iagh så grymm och afwogh stella migh emoot tigh, som så mången kärleks glädje och lust i tigh altijd funnit hafwer, at iagh tigh i någor måtto mootsträfwa skolie. Håller du migb tå för een beest eller omeniskligh, at iagh tiu kärleek wärt umgänge icke lijda och efterfölia måtte." Gud Fader, efter att i en lång monolog hafva ådagalagt menniskornas otacksamhet och brottslighet, sammankallar af medömkan öfver de fallna sitt Consistorium, sina Himmelske Möör, på det att han, såsom orden lyda, "förnimma må hvad står til görande", samt presiderar uti andra akten i rådet, med Freden, Nåden, Mildheten, Långmodigheten m.fl. till venster om sig, och till höger Rättfärdigheten, Strängheten, Stadigheten, Heligheten och Sanningen. Consistorium uppmanas att yttra sina åsigter om "desse ynckelige persohner, som för wåra ögon ståå", Adam och Eva, hvilka under rådplägningen äro tillstädes äfven som Mensklige slechtets eländighet, deras advokat, samt Lucifer, deras anklagare. Freden talar till menniskornas förmån. Med henne instämmer Enigheten. Men derföre får den sistnämnda en skarp tillrättavisning af Rättfärdigheten, som frågar henne om hon är klok eller nöchter. Rättfärdigheten och Strängheten yrka på hårdt ansvar, hvilket naturligtvis också Lucifer tillstyrker. Vänligheten vill ännu lägga sig ut för menniskornas sak, men blir snäst af Lucifer med orden: "Tig du näsvisa qvinna, war tyst tu owettige och krysta läpparna tilsamman." I tredje aktens början instörtar Lucifer med tjenare för att basta och binda Adam och Eva, sägande: "Jo, jo! mina trognaste camrater! Tager Cerberi kädjor, glömmer intet Handklofvarna. Slår, binder, sargar, skonar intet." Under det befallningen verkställes, heter det om Consistoriales: Dessemellan sucka samptelige Himmelens Möör. Men Nåden förhindrar menniskoparets bortsläpande, med en sång, hvars första strof begynnes med orden: "Lät bli, lät bli, tu arge skalker, Tag bort tiu näbb tu glupig falker." Adams och Evas sak utföres allt fortfarande pro et contra. Den för menniskorna bönfallande Mildheten yttrar bland annat: Ack! käre, lät migh icke fåå repuls! Rättfärdigheten, häröfver förgrymmad, är obevekligt sträng, och vill att man "gäntzligen" skall "vräka och upphäfva" Freden och Mildheten. Med henne förena sig Stadigheten och Heligheten. Lucifer "gillar theras tahl", sägande: "Herr Domare, desse hafva icke så galit dömbt. Eija förty, o mine käre, krapser them i ett huj härifrån med eder." Men då Långmodigheten, Sachtmodigheten, Alsmechtigheten, Godheten och Mensklige Slechtets Eländighet med kraft tala för menniskornas förskoning, samt äfven Änglarnes Chor instämmer i förbön för desamma, bevekes slutligen Fadren att säga till Lucifer: "Tag bort tin band, tu förbannade, och gack bort til dit herberge: ännu är menniskjan tig icke tildömbd." I fjerde akten fortsättes Consistorii öfverläggning med all ifver. Äfven dogmatiska bevisningsgrunder användas. Och då ändtligen menniskornas sak börjar ljusna, "begynna Adam och Eva se gladlynt ut; men deremot taga djeflarna på rasa." Slutligen håller Visheten ett tal, hvaruti hon dogmatiskt bevisar, att menniskornas Frälsare måste vara både Gud och menniska. Consistoriales förundrade öfver detta tal, "foga sina hufvuden tilhopa." Uti fortsättningen af talet framställer Visheten förslaget om Guds Sons menniskoblifvande, samt förenar sig med hela den venstra sidan af rådsförsamligen uti en bön härom, på vers, till Sonen. Han, som härpå uppstiger, förklarar sig villig att blifva ett försoningsoffer för menniskornas synder, samt erhåller Fadrens samtycke till återlösningsverkets utförande. Sedan härefter de systrar som framför andra gynnat de fallna dödliga, hade på latin afsjungit ära vare Gud i höjdene, tillslutes skådeplatsen. Dock visa sig ännu "i öpningen" Adam och Eva, yttrande sin tacksamhet samt instämmande i psalmen: O Jesu Christ som mandom tog.[245]

Detta allegoriska stycke, som lifligt erinrar om de gamla medeltidsmysterierna, uti hvilka, såsom vi hafva sett, Guds egenskaper likaledes framställas personifierade, har äfven ett mellanspel, inflätadt i de skilda akterna. Detta mellanspel är delvis lånadt ur Stjernhjelms ballet Then fångne Cupido. Cupido, Venus och Diana med sina Nympher, Pallas, Aesculapius, två Satyrer, drengen Doris, samt herdarne Tityräs och Melibäus uppträda häruti på scenen.[246]

Att icke heller de svenska mysterierna och moraliteterna sakna groteskt-komiska partier, ses af ofvanstående på sina ställen nog grofkorniga dramatiska komposition. Men öfverhufvud öfverträffa dock Nordens religiösa och moraliska skådespel i sedligt allvar det mellersta och synnerligen det södra Europas. Det nordiska folklynnet var för mycket inåtvändt, för att kunna känna en hjertlig lust och fröjd vid sådana dramatiska bouffonnerier, som förtjuste de sydligare, lättrörligare nationerna. Derföre forekomma ock dylika afarter blott sparsamt i de svenska dramerna af religiöst innehåll. Stundom saknas det komiska elementet helt och hållet, såsom t.ex. i Josephi Historia. Naturligtvis orenades de katholska andeliga medeltidsskådespelen i Sverige mera än de protestantiska af burleska tillsatser. Då Olaus Petri uti företalet till sin Tobiæ Comoedia säger om föregående svenska dramatiska skribenter: "Om the ellies hadhe altijdh så rett drabbat sanningen", torde han härmed närmast hafva åsyftat inblandningen af profana, det heliga sårande föremål i de andliga dramerna.[247] Men helt och hållet utan sådana andakten störande utväxter voro dessa skådespel icke heller efter reformationens införande i Sverige. Härpå lemnar det förut anförda bevis. Och vi kunna tillägga följande exempel. Uti Olffssons "Tragoedia om the tree wisa Män" förekomma, efter första aktens slut, dessa ord: "1 medler tijdh figurers eller något annat kortt wijl" (kurzweile); hvarmed afses, enligt Rydqvist, "förmodligen skuggspel, pantomim eller annat upptag".[248] Att för öfrigt slika roligheter vanligen iörekommo i de verldsliga skådespelen, synes deraf, att samteliga Messenii dramer voro försedda med en såkallad lustig person.[249] Och kanske uppträdde, äfven uti andliga spel, narren i Sverige, liksom annorstädes, med diverse improvisationer.

Beträffande farcen, så är det i det föregående omnämndt, att gycklare, jemväl från utlandet, under medeltiden med framgång uppträdt i Sverige, och med all sannolikhet kan antagas, att deras prestationer der såsom annorstädes varit till största delen improviserade. Må det ock äga sin riktighet, att, såsom Rydqvist (Skandia VII, 214) säger, Sverige, så vidt kändt är, icke "haft någon egentligen lokaliserad folkmask", och att detta lands "Dummer Jöns, Jon Blund och andra personifikationer af vissa svagheter äro blotta abstraktioner, utan åskådlighet och dramatisk bestämdhet;" så finnas likväl af både in- och utländske författare åtskilliga burleska varelser omtalade, hvilka i narrkostym i Sverige, ännu på femton- och sextonhundratalet, uppträdde vid särskilda tillfällen såsom gycklare (Skandia VII. 206, 207). Dessa voro hof- eller folknarrar. Och härtill komma åtskilliga intyg från reformations-seklet, hvilka ovedersägligen ådagalägga tillvaron af en gammal folkförlustelse i meranämnda land, jemförlig med Tyskarnes fastlagsspel. Vi hafva förut omnämnt, att hvarjehanda maskeringar voro vanliga vid dessa dramatiska lustbarheter. Så skedde äfven i Sverige. Olaus Magnus säger, att man under de sex sista dagarne före fastan plägade derstädes anställa maskrader, hvilka stundom voro så ohöfviska, att de väckte allmän förargelse. Och att man äfven vid den svenska karnavalen, liksom vid den tyska, tillåtit sig satiriskt skämt och hån, framgår ur det begrepp, ordet "Fastelagen" fordom synes inneburit. Till närmare förklaring häraf bifogas några historiska upplysningar. Gustaf I tillstadde att man så skymfligen behandlade Peder Sunnanväder och Mäster Knut, till straff för deras brottslighet, att de "bleffue införde i Stockholm genom Norra Port medh en Fastelagen, them til Försmädelse, Hån och Spott, och wore klädde i gambla uthnötte och slarffuota Chorkåpor, åther affuoga satte på suultna Hästar", den förre "medh en Halm Crona på Hoffuudet och ett Träswärd widh Sijdhon", den sednare "medh en Biskopz Hatt aff Näffuer, och fölgde them en stoor hoop i Larffua klädher" (maskerade personer), "som ropade ti Folcket." Och när delinqventerne schavotterade, "wordo monga Rijm them til stoor Spott ther upläsne aff them, som i Larffua kläderne wore".[250] Tegel berättar äfvenledes, att Biskop Brask gjorde "sigh sjelff til Fastelagen", för att genom ett slikt gyckelspel roa Gustaf I, då denne konung var hans gäst i Linköping.[251] Äfven sjelfva konungen fruktade, såsom det heter i Vesterås Recess 1527, "att slige fastelagen företoges med honom, som mz mongom androm skedt är", samt ville hellre afstå sin spira "enn att man skall tagha sig nogon ny fastelagen för mz honum".[252] Ännu kan tilläggas, det Olaus Petri klagar, att af gudstjensten blifvit "fögho better än en fastelaghen".[253] Häraf synes följa, att "Fastelagen", som ursprungligen utmärkte aftonen och natten före fastan, och sedermera i vidsträcktare mening hela karnavalstiden, under tidernas lopp äfven särskildt betecknat hufvudpersonen i karnavalsmaskraderna samt slutligen ett hånfullt gäckeri i allmänhet.[254]

Reformationstidehvarfvet synes småningom hafva utrotat den gamla, på katholsk grund hvilande svenska farcen, hvars beskaffenhet eljest är foga känd, emedan densamma veterligen icke hunnit att från improvisation träda i skrift.[255] — Att för öfrigt farcen öfverallt blifvit modifierad efter skilda tiders och nationers skaplynne, samt ännu i dag fortlefver, behöfver en gång för alla blott antydas.

Liksom de danska religiösa och moraliska skådespelen, voro äfven de dermed nära beslägtade svenska[256] enligt all sannolikhet till det mesta skolkomedier, uppförda af djeknarne vid landets skolor och gymnasier. Från det sjuttonde seklets början fanns, såsom Wieselgren (Sv. Sk. Litten III, 508) säger, "en theater möjligtvis i hvarje schola." Men äfven vid rikets universiteter förehades dramatiska öfningar.[257] Så uppfördes t.ex. Messend "Disa" i Upsala af studenter år 1611.[258] Och Åbo Akademies sjelfva invignings-högtidligheter afslötes, den 17 Juli 1640, med en under professor Wexionii inseende af studenterne uti högskolans auditorium superius uppförd "Comoedia", benämnd Studentes. Detta moraliska skådespel, som gafs under lifliga bifallsyttringar af de talrikt närvarande åskådarne och åskådariunorna, afsåg det akademiska lifvet samt föreställde "huru somlige föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andre bestå dem allt hvad de åstunda, genom hvilken obetänksamma frikostighet sönerne blifva försummelige, ohörsamma och förlorade: huru somlige ynglingar slå sig till yppighet, spel och andra laster, samt blifva förderfvade; men andre beflita sig om vetenskaper, dygd och Gudsfruktan, samt blifva berömlige och ypperlige män".[259]

Skolkomedierna (i ordets vidsträcktaste betydelse omfattande äfven skådespelen vid universiteterna) förekomma väl, såsom förut blifvit sagdt, ännu under loppet af det adertonde seklet, men vid medlet af det sjuttonde århundradet synas de upphört att omhuldas med lika allmänt intresse som tiilförene. Åtminstone rigtades de högre samsällsklassernas håg mot representationer af en helt annan art. Dessa voro de icke allenast i Italien, utan äfven i Spanien, Frankrike, Tyskland och annorstädes mycket omtyckta herdaspelen. Efter det trettioåriga krigets fasor älskade man att i diktens verld framtrolla ett Arkadien, der herdar och herdinnor i idyllisk frid figurerade vid sidan af gudar och gudinnor. Äfven allegoriska personer uppträdde. Musik, dans, präktiga kostymer och dekorationer voro ett bihang till dessa vid hofven och förnäma privatfester vanliga representationer. Härtill kommo de så kallade värdskaperna — ett slags hofmaskrader, hvarest furstliga värdar och värdinnor, för ställande brudföräldrar vid ett bondbröllop eller dylikt, uudfägnade sina gäster, tillhörande hofkretsen, men för tillfället utklädde till bönder o.s.v., — samt balletter och operor.[260] Likartade dramatiska förlustelser infördes samtidigt äfven i Danmark och Sverige. Uti sistnämnda land utgaf Stjernhjelm, på flera språk, sina balletter — "ett slags uppränningar till operor", uti hvilka mest klassiskt-mythologiska och allegoriska personer uppträdde — för den konst- och praktälskande drottning Christinas hoffester, äfvensom upptåg, "allegoriska representationer utan dans, med en blandning af vers och prosa." Äfven skådespel på italienska språket gåfvos vid Christinas hof.[261] Af ofvan nämnda orsaker begynte, vid sagde tid, de andliga ooh sedolärande skådespelen öfverallt småningom aftyna. Men emedan den europeiska civilisationen rotfästades jemförelseviv sent uti Norden, hade denna ock i sjelfva verket en längre medeltid än det öfriga Europa. Derföre torde det icke sakna allt intresse, att se huru den från sistnämnda tidehvarf härstammande dramatiken hade gestaltat sig uti vårt undangömda fosterland då när mysterierna och moraliteterna öfverhufvud icke mera voro annat än ett svagt genljud blott från den långt aflägsna bildningsperiod, ur hvars sköte de hade upprunnit. Men saken har härjemte ett ännu mera specielt intresse. Ty vi komma härigenom till den svensk-finska dramatikens vagga, då vi nu gå att skrifva om Finlands förste kände dramaturg.