Då fogden följande gången (Fac. Int. IV) besökte Tubbe och Nimmergodt, erinrande dem om den förra undfägnaden, säger
Tubbe:
Käre Husbonde iagh har ondt i mit öra,
Jagh hörer ey hwadh ord i nu här föra, och
Nimmerg.:
Käre Husbonde wij eder ey kände,
Wij wiste ey hwart edert ährande lände.
Men då Praetor härtill genmäler:
Hörer bonden hwilken en skälm,
Bättre iagh rister tigh Grå hielm.
Nogh mins iagh wäl tin rustiga yx,
Och at iagh en gång med tigh högz,
svarar Tubbe, som nu mera icke var döf, ironiskt:
Håller til godhe, ty i wore så snar,
Husbonden skulle bleffwet een stund qwar:
Förty tå begynte wij slå vpp therför,
Husbonde tunnan såsom eder bör.
Tå haden i så god wälplägning fåt,
At i ey skole orkat gåt eller ståt.
Men när wij wore lustighe som bäst,
Tå wille Husbonden ey bliffwa wår gäst
Ur denna med mycken verve utförda dialog vilja vi ännu anföra följande, som omedelbart ansluter sig till det föregående: