Ehuru flere författare omnämnt Chronauder bland dramatiske skriftställare (mest anförande endast titlarne på hans utgifna skådespel), har dock egentligen Hammarsköld ensam lemnat en karakteristik öfver honom såsom dramaturg. Efter att först ur författarens dedikation till Wassenius hafva citerat utläggningen om nyttan af skådespel, säger Hammarsköld, att Chronander valt hvarken något bibliskt eller historiskt ämne, utan till alla delar sjelf uppfunnit icke mindre Surge än Bele Snack. Härefter redogör han med några ord för Surges innehåll, samt slutar med följande karakteristik: "Kännaren skall snart upptäcka, att vår auctor velat, i anseende till inrättningen af sina dramer, hafva Aristophanes till sin förebild, hvadan här visserligen mycket händer, och hufvudpersonens tillstånd betydligen förändras, dock utan att här träffas, hvad man vanligen kallar dramatisk intrigue. Likaså uppträda allegoriska personer bland verkliga och lefvande, och flera händelser löpa bredvid sjelfva hufvudhändelsen, utan att på den något inflyta, fastän ledande till samma mål. Men Chronander hade på långt när icke den phantastiska djuphet och det rika snille, som erfordras för att med framgång träda i så väldiga fotspår. Hans uppfinning är föga sinnrik, framställningen utan qvickhet och, der den skall vara skämtsam, af den mest råa och ohyfsade plumphet: dictionen trög, opoetisk och nedtyngd af ett allestädes otidigt anbragt och affecteradt lärdomsskryt, och knittelversen hvarken vårdad eller flytande, ehuru vid den må anmärkas, såsom en egenhet, att Chronander understundom i den har användt daktyliska rim, och att han i sin Bele Snack stundom skall hafva afbrutit den versifierade dialogen med obundet tal. Men ej allenast i afseende på dessa nyheter i den yttre formen, utan äfven genom den friare, mera spelande andan i hela compositionen, skulle man förväntat, att Chronander — ehuru han ej var ett bland dessa mägtiga snillen, som göra epoch — likväl på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett mägtigt inflytande, i hänseende till den kärlek för theatraliska representationer och den dramatiska formen, som utmärkte Svenskarne på den tiden".[304]

Ännu på ett annat ställe talar Hammarsköld om Chronanders "synbara fikande efter Aristophaniskt manér i sina båda komedier".[305] Hvaruti detta "fikande" skulle bestå, derom upplyser han oss icke. Också skall det tvifvelsutan blifva omöjligt att upptäcka denna "förebild." Den innerliga förbindelse med det offentliga lifvet, som väsendtligen utmärker Aristophanes' lustspel, förspörjes icke i Chronanders anspråkslösa dramatiska alster. Och hvad det sociala lifvet och dess konflikter vidkommer, äro de grekiska medborgerliga samhällsförhållandena icke heller det allra ringaste dramatiskt lokaliserade af vår dramaturg. Låt ock vara, att Chronander kunnat från Aristophanes' komedier erhålla allmänt menskliga motiver, äfvensom elementer till det groteskt-komiska och satiriska, — hvarföre beböfva uppsöka desamma från så aflägsna tider, då hans egen samtid och ännu mera den närmast föregående perioden, uti moraliteterne erbjödo en naturlig källa, hvarifrån allt detta kunde ösas? Obetingadt måste derföre en sådan Hammarskölds åsigt förkastas. För öfrigt vilja vi gerna erkänna sanningen af hans påstående, att Chronanders skådespel sakna dramatisk intrig, endast tilläggande, att en dylik sällan eller aldrig förekommer i moraliteterne. Det är också sannt, att författarens "uppfinning är föga sinnrik"; men "utan qvickhet", såsom Hammarsköld äfven säger, synes oss framställningen dock icke vara, särdeles i Facetiae Intercalares. Påståendet att diktionen är trög och opoetisk, är visserligen väl grundadt, men finner sin naturliga förklaring äfvensom sin ursäkt uti det af honom begagnade språkets då ännu outbildade skick. Att under sådant förhållande knittelversen kan vara "hvarken vårdad eller flytande", är sjelffallet. Hvad åter beträffar det anmärkta lärdomsprålet, så delar Chronander detta fel med alla öfrige den tidens författare af skolkomcdier.

Af allt det föregående kan nogsamt inses, huru behäftade med hvarjehanda brister vår Chronanders dramatiska alster äro. Men med allt detta är dock "den friare, mera spelande andan i hela compositionen" fortjent att med beröm uppmärksammas. Der är verkligen ett lif, en rörlighet, som man knapt hade kunnat vänta sig af de eljest vanligen tungt släpande moraliteterna. Också är dialogen öfverhufvud icke synnerligen tröttande genom sin längd. Men att den oftare är "taal" (såsom Epilogus, s. 115, benämner hela kompositionen) än egentligt samtal, ligger i moraliteternas natur. För öfrigt har Chronander — hvilket kanske är hans största förtjenst såsom dramaturg — i Surge, uti parallelt löpande handlingar, konseqvent utfört en och samma tanke. Orättvist vore derföre att frånkänna honom ett namn bland diktare af moraliteter. Men att instämma uti Hammarskölds, med hans anförda premisser föga öfverensstämmande påstående, det man skulle "förväntat, att Chronander på Dramatikens utveckling i Sverige bordt hafva haft ett mägtigt inflytande", vore påtagligen att för mycket nedsätta den tidens dramatiska anspråk i det svenska riket, så små de än då kunde vara.

Af förteckningen öfver "Personerne hvilka Comoediam presenterade" finner man, att åtminstone större delen af de aktörer som uppförde Surge voro studenter, att sluta af uppgiften, hvilken nation de agerande tillhörde. Och ehuru författaren, hvilken sjelf utförde hufvudrolen i denna dram, icke antecknat alla de medspelandes landsmanskap, följer häraf likväl icke såsom afgjordt, att de öfrige ej kunnat vara studenter. För öfrigt synes det nog sannolikt, att på denna tid, vid en dramatisk representation, hvilken anställdes i universitets-staden med anledning af en akademisk högtidlighet, endast studerande som tillhörde högskolan derstädes skulle uppträda såsom skådespelare.

Titeln på Chronanders andra skådespel är: "Bele Snack eller een Ny Comoedia, Innehållande om Gifftermåhl och Frijerij åthskillelige Lustige Discurser och Domar; Hwilken bleff til Twenne Ädle, Wälborne, Höge och Fornämhlige Personers Bröllopz-Fäst, Hållen och Agerat, den 22 Julii och 1 Augusti 1649 på then Kongl. Academien vthi Åbo. Till Nådigt behagh, een wälmeent och Vnderdånigh Tienst, Stält och Sammansatt aff Jacobo P. Chronandro W-Gotho. Tryckt i Åbo aff Petro Wald." Äfven denna "Comoedia" är en moralitet, men nära gränsande till farcen. Ehuru den uppfördes till firande af en högaristokratisk familje-fest, innehåller den icke dess mindre många slipprigheter och grofheter, som såra nutidens ömtåligare anständighetskänsla. De uti skådespelet uppträdande personerna voro icke färre än sjuttio till antalet. Också består stycket af icke mindre än tio tryckta ark. Härtill kommo Facetiae Intercalares eller "Bonde-Acten", hvilken, ehuru uppförd då pjesen gafs, icke trycktes, "effter han något widhlyfftigh är", såsom författaren uttrycker sig. För öfrigt är Bele Snack en i alla afseenden sämre pjes än Surge. Handlingen är nästan ingen. En redogörelse för styckets innehåll kan derföre gerna utelemnas.

Sist må anmärkas, att Chronanders begge dramatiska arbeten höra till den finska tryckpressens allra största bibliografiska sällsyntheter.

FOTNOTERNA:

[1] Magnin, La Comédie au IV:e siècle. Uti Revue des deux mondes, tome II 1835, pagg. 648, 650. Alt, Theater und Kirche, sidd. 13, 285. Mimer kallades icke mindre skådespelarena än de af dessa uppförda skådespelen. Aktörerne uti förstnämnda dramer benämndes pantomimer.

[2] Magnin, Les origines du théâtre moderne, t. I., 476, 477. Alt, 287.

[3] Magnin, sist anf. a., 488 ff. Alt, 288, 289.