Pythagoras haffwer wäl lärt,
Alt hwadh Gudh haffwer tigh beskärt,
Om tu thet ey i huffwudet bär,
Sey ey at thet titt egit är.
Så wara sant, witna klarligh,
The män här talte vppenbarligh.
Alla önska dödhen öffwer sigh,
Men nu först leffwa lyster migh.
Genom framhafvandet af denna intelligensens af hvarje yttre tillfällighet oberoende makt, är äfven den nyssbeskrifna eljest episodartade handlingen, såsom öfverensstämmande med styckets idé, berättigad.[301]
Körerna uti Surge innehålla, liksom de gamla mysterierna och moraliteterna, böner till den Högste, samt härjemte till särskilda personer ställda välönskningar. Det är fäderneslandets lycka och ära, i ljusets och sanningens tjenst, som utgör det närmaste föremålet för dessa fromma utgjutelser. I sådan hänsigt egnas den första kören åt den lika segersälla som intelligenta Christina, "ter felix Regina togaq' eogoq', fundatrix nostri nutrixq' Lycaei." Och detta med rätta. Ty äfven för oss är hon "ändå den Store Gustaf Adolphs dotter", denna snillrika drottning, som i Finland för all tid rotfästat den högre upplysning, hvilken redan hennes af stora vyer intagne ädle fader här hade forberedt. Också den andra kören, för rikets fem högste embetsmäns välgång, är fullt berättigad. Äfven desse ifrade med värma för vårt lands sedliga och litterära förkofran.[302] Men ibland dem strålade dock, i nämnda hänseende, herrligast "Grefven", offrande sina ädlaste krafter, såsom skalden qväder:
Åt detta land, hvari sin själ
Han gjöt,
Som vårens flägt gjuts i den stela lunden.
Det var han, Pehr Brahe, som på Auras strand, hans "fordna älsklingsstrand",
Den fackla utsträckt höll,
Hvars gnistor öfver stad och land
Den nya gryningen i Finland tände.
Derföre egnas ock åt honom, med allt skäl, en särskild kör.
Den härpå följande kören önskar, att universitetet aldrig måtte lemna ur sigte sitt idealiska mål, utan städse sträfva allt högre och högre, sedan det under lyckliga auspicier hade begynt sin verksamhet Vidare tillönskas dess lärare och studerande allt godt. Härefter egnas, i kristligt sedlig anda, en kör åt de nyss promoverade magistrarne, med bifogad önskan att de måtte i ymnigt mått lyckliggöras af Visheten, med hvilken de hade trolofvat sig. Alla nu nämnda körer afse öfvervägande akademien och dess sträfvanden. De tvenne återstående beröra andra föremål. Så ärofullt än det stora tyska kriget var för Sveriges vapen, kräfde dock detsamma af det lilla riket så smärtsamma offer, att det var nära att digna under bördan af sin plötsligt förvärfvade politiska storhet. Man längtade derföre innerligt efter en snar fred. En varm bön till den Högste härom utgör ock föremålet för den följande kören. Och den sista, hvarmed skådespelet slutas, innehåller, såsom förut blifvit sagdt, en bön om de vådliga dramatiska förlustelsernas rätta bruk.
Larvatores uti studentkomedierna hade, såsom i det föregående nämndes, blifvit allvarligen tillsagde att afhålla sig från allt ofog. Men hvilka deras roler i allmänhet och särskildt i Surge varit, känne vi icke. Troligen voro de dock maskerade personer, som förehade hvarjehanda improviserade upptåg, liknande det då på scenen allmänt öfliga narrspelet. Icke mindre härigenom än genom de burleska facetiae intercalares — ett slags modernt drama satyricum — var, liksom i andra moraliteter, farcen införd äfven i Surge.
Uti allmänt kulturhistoriskt hänseende hafva mysterierna och moraliteterna ett värde, som icke bör underkännas. Så äfven Surge. Men ingen af dessa dramer kan i konstnärligt afseende högt skattas. Väl innehålla de stundom någon rikedom på idéer, men de sakna helt och hållet en formel språkutbildning. Den innehållets och formens sammangjutning till en organisk totalitet, som den dramatiska konstens begrepp innebär, finnes icke uti dessa regellösa kompositioner. Reformationstidehvarfvet, samtidigt med den upplifvade hågen för antikens studium, hann icke gifva dessa hänsvinnande skådespel en utbildad konstnärlig technik. Rimmeri-vurmen, ärfd från medeltiden, fortgick långt in på nyare tider, utan synnerlig formförändring. Äfven all högre uppfattning af poesin saknades länge. Den svenska "Allmänheten", ännu under det sjuttonde seklet, "ansåg Poesien nästan endast såsom ett gyckelspel, hvilket man vid vissa högtidliga tillfällen skulle hafva med för praktens skull, och poeten sjelf såsom en Pagliazzo, hvilken alltid borde stå tillreds att roa den resp. Publiken. De så kallade Poeterna arbetade också ifrigt att underhålla denna stämning och bereda den åsigt af konsten, att den borde vara en tjenarinna för alla hvardagslifvets småbestyr".[303] Vid hvarjehanda tillfällen skulle en sådan poet rimma. Tillfällighetsdikten blef sålunda den herrskande. Också Chronanders rimmade dramer äro ingenting annat än tillfällighetsstycken.