Tit skiälms hierta känner iagh rätt,
Tu migh ey lurar på thet sätt,
Wore iagh ensam skäncktes migh
Feeta öxhammars slengar aff tigh….
Lika fruktlös var Nimmergodt's bön:
O Husbonde warer barmhertighe,
Och hielper oss nu både Elendighe.
Och då allt hopp var förloradt, utbrister slutligen Tubbe:
Jagh seer at wår matmoor nu oss bedragher,
Som wäl i förstone syntes fager,
Ty så lenge wij arbetade dagh från dagh,
Hade wij alt godt effter wårt behagh o.s.v.
Vi hafva omnämnt, att de nyare moraliteterna med förkärlek behandla de skarpt begränsade samhällsklassernas olika intressen. En sådan ståndsrepresentation erbjuder ock Surge. En hofman, en krigare, civile tjenstemän, lärde, borgare och bönder uppträda här ibland de handlande personerna. Men vanskligheten af deras diktan och traktan, af all den lycka, de jordiska sträfvandena, såsom sådana, erbjuda, ådagalägger författaren då han inleder en tredje handling, eller här rättare situation, hvars medelpunkt är Mors. Miles, Mercator, Artifex, Aulicus, Scriba, äfvensom Senex och Mater, alla skeppsbrutna seglare på lifvets haf, anropa döden om befrielse från ett tryckande elände. Mors, som börjar (Act VI. Sc. IV. p. 95) sin monolog:
Rädens nu all skiälfwa och bäfwa:
Ty nu see i döden här swäfwa,
See min Bogha, Pijl och Skächta,
Tråtz någon tör medh migh fächta,
beklagar menniskornas andeliga säkerhet och forblindelse under lyckans dagar, samt tillägger att han, som är syndens lön, i sinom tid, när Gud så vill, skall verkställa sitt värf, och slutar med uppmaningen:
Warer therföre alla reedhe:
Ty ingen står emoot min wreede.[300]
Omedelbart härpå (Act VI. Sc. V.) låter författaren Palladius uti en monolog yttra bland annat följande: