Han insåg för första gången i sitt liv den oerhörda fördelen av det system, som heter krediten.
* * * * *
Det fanns emellertid ett moment i kärleken, Stellan ännu ej gjort bekantskap med: det ömsesidiga behovet av att giva.
Lektionen efter den, under vilken han överlämnat frimärket, sade Rose:
— Spring nu inte din väg, när de ä slut, för ja ska bjuda dig på bakelser efteråt.
Stellan antog förslaget. Han hade visserligen inte tänkt sig denna utveckling av saken. Men vid närmare eftersinnande insåg han förslagets billighet, på samma gång som han kände sig rörd och tacksam. Det föreföll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli ännu mera oupplösligt förenade. Åter ett band, som skulle knyta dem fastare samman.
Men han hade aldrig föreställt sig att ceremonien skulle taga sig sådana former, som den visade sig göra. Han hade tänkt sig, att Rose skulle gå in på kondis och inköpa bakelserna, varefter de skulle förtära dem ute på gatan.
Detta var emellertid något, som ej tilltalade Rose:
— Inte ska vi stå ute och äta som tiggarungar. Tänk om pappa och mamma skulle se mig. De skulle bli onda.
Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också komma förbi och se dem.