Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en bakelse:
— Va så god och ge mig den.
Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne.
Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet, när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig omkring. Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han företog sig: han gick ensam på konditori med en flicka. Det var som att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring. Han satt alldeles stel och åt sin bakelse.
— Tycker du om din bakelse? frågade Rose.
Han nickade svagt gillande.
— Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon.
Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose:
— Vill du ja ska spela?
Han såg på henne: