— Tre kronor och sextifem öre, viskade han.
Kerstin hade tappat strumpan i knät. Hon tog av sig glasögonen.
— Herre Jösses! Ä han alldeles från vettet.
Det tog en stund innan hon hämtade sig:
— Ä han rent från vettet. Tre kronor och sextifem öre. Tror han en stjäl pengar som hans morfar! Tre kronor och sextifem öre! Ä han tosi! Här har ja gått och släpat i alla mina dar först för hans salig mor och sen för honom å så ä tacken man får att hans far kör en ur huset. Å så ser man inte till honom på Gud vet hur länge å så kommer han å tigger om tre kronor och sextifem öre. Han kommer aldrig utan han vill ha nåt. Ä han rent från vettet! Tre kronor och sextifem öre. Och här har ja gått och släpat och slitit i alla mina dar å så kör di en på dörren — — —
Stellan kröp ej samman under hennes ordflöde. Han var känslolös också för det. Han hade vetat hela tiden, att han inte skulle få pengarna. Han hade alltid vetat det.
— Va ska han ha pengarna till? Va ä de nu han ska köpa? Han ska då ha allt han ser!
Stellan hade ej ens viljekraft att ljuga längre:
— Ja ska inte köpa. Ja ska betala.
Hon såg på honom: