Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen.
Det ville ej bli någon riktig vinter den julen.
Ibland snöade det några timmar. Man satt vid fönstret och betraktade flingorna, medan hoppet tändes i ens hjärta. Och så såg man dem smälta på gatan, medan hoppet slocknade inom en.
Ibland kunde det frysa till om kvällarna. Morgonen efter steg man upp tidigare än vanligt, störtade till fönstret för att studera himlen, sprang i kläderna och rusade ned till kanalen. På kanalbanken stod redan en klunga pojkar och kastade sten ut över den nattfrusna isen, som svarade med en lång, spröd, klingande ton.
Men fram mot middagstiden regnade det på nytt. Ens längtan efter is och snö satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svälja. Man satt åter vid fönstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller också kröp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat för att låna en Åbergare eller en indianbok, man till äventyrs ännu inte läst. Och under kavajen, i skydd mot regnet, hade man en liknande volym i utbyte.
En eftermiddag, då den låga, smutsgrå himlen tycktes bli högre och tunnare och det alltså åter fanns hopp om att det skulle knäppa till fram på kvällskvisten, satt Stellan orkeslös vid fönstret till sitt rum. Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad uttömt sina kamraters litteraturtillgångar, att han tagit fram en Topelius från den lilla bokhyllan över skrivbordet.
Plötsligen såg han upp. Nere från porten hördes ett förfärligt oväsen. Köttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och lystra som en gammal nummerhäst vid en trumpetsignal.
Nu raglade Köttlund in på gården, vände sig svärjande om, svor, knöt nävarna, samtidigt som någonting kastades på honom utifrån gatan.
Efter en stund kom Stellan underfund med att projektilerna, som träffade
Köttlund, bestodo av halvfrusna hästbullar.
Köttlund retirerade allt längre in på gården och räddade sig till sist in i stallet.