Ur portgången stack ögonblicket efter ett huvud fram, sakta, försiktigt, som när en råtta tittar fram ur sitt hål. Och så försvann det. Allting hade gått så hastigt för sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han hade bara fått syn på en klassmössa med klassmärket bortrivet och tippen av en trubbnäsa.
Han satt i spänd väntan på fortsättningen.
Minuten efter stack huvudet åter fram, lika långsamt, men med mera trygghet över de vädrande rörelserna.
Det var Kalle Möller. Han såg sig omkring för att orientera sig på denna för honom främmande gård, tittade upp mot fönsterna, fick plötsligen syn på Stellan och gjorde en grimas, åtföljd av fingertecken, vilka Stellan uppfattade som en fråga, om han bodde där. Stellan nickade jakande och inbjudande och lät likaledes genom tecken Kalle förstå att den lilla dörren snett över gården ledde till stora uppgångens baktrappa.
Kalle Möller störtade över gården i anvisad riktning, på samma gång som Köttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i högsta hugg.
Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan för Kalle, ända sedan han förra höstterminen börjat i Stellans skola. Dels hade han kommit från Malmö, som var en mycket större stad. Dels kunde han en massa nya lekar. Men framför allt hade Kalle redan vid den första gymnastiklektionens början vetat att icke blott sätta sig i en oerhörd respekt utan också skaffa sig ett anseende, som sträckte sig långt utanför klassens gränser. Han hade nämligen hängt i krokig arm på bommen så länge, att kapten Bergenstråhle, som var gymnastiklärare, till sist sagt:
— Nej, hör du, knallhatt, laga dig ner från bommen nu! Vi har inte tid längre. Uppställning!
Från denna stund var Kalle Möller klassens självskrivne ledare. Ingen vågade mucka mot honom, fastän det fanns många, som voro mycket större än han. Till och med pojkar i högre klasser behandlade honom med nedlåtande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp i den allra högsta gymnastikavdelningen. Något sådant hade aldrig hänt förut i mannaminne.
Men liksom alla andra hade Stellan ej bara beundrat Kalle utan också, på slutet, fruktat honom. En gång, under ett litet meningsutbyte om hästar, ett område, där Stellan ansåg sig vara expert, hade Kalle, offentligen, hånat honom med orden:
— Dä ska du säga, du, som går i dansskola och går på kondis mä den där judetösen. Du ska hålla käft, när förståndigt folk talar.