Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att svara. Man gav sig inte in i alltför långa dispyter med Kalle. Men nu fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, för att förebygga vidare smädelser, ej räknade det under sin värdighet att genom smicker söka vinna Kalles bevågenhet. Tyvärr hade resultatet knappast motsvarat hans förväntningar. Kalle hörde till dem, som äro så starka, så säkra på sig själva, så otroligt oavhängiga, att de ej ha behov av smicker: sanningen om dem själva är dem nog.
Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Möller i Stellans rum.
Det kunde ej hjälpas: han kände sig stolt, smickrad.
Kalle såg sig omkring i rummet med en van upptäckarblick:
— Bor du här?
— Ja.
— Koss i Jisse nam! Då ska vi ha skojit! Skojar du aldrig mä gubbfan?
Han hade inte ens tid att vänta på svar. Han gick fram till fönstret för att se, om han kunde upptäcka Köttlund. Men Stellan hejdade honom.
— Nä, visa dig inte, för då kanske han ser, att vi håller ihopa.
— Ä du rädd för honom?
— Rädd! Ja rädd! För honom! Nä du!