— Ja, men så du, hur han fick! Den ena hästskiten efter den andra rakt i planeten! Koss i Jisse nam! Om ja bodde på den här gåren, så skulle ja skoja mä'en, så att han ble alldeles tosi å inte visste, vikket ben han skulle stå på! Skojar du aldrig mä'en?
Stellan rätade upp sig förnärmad:
— Har ja inte skojat mä honom va? Du skulle bara ha sett! Har ja inte skojat mä honom? Du skulle bara ha sett hur många tusen gånger ja sprungit opp i hans gödselhög och sparkat omkull den. Å så säger du, att ja inte skojat mä Köttlund!
— Hetter han så?
Stellan nickade. Han började förklara. Han talade upp sig. Han blev ordrik och höljde sig själv med ovansklig ära och han såg med välbehag och stolthet, hur Kalle lyssnade. När han slutat, tillade han, efter en paus:
— Så du kan se själv, att fastän ens pappa tvingar en å gå i dansskola, så behöver man inte va en skit för dä.
— Kommer han hit varenda eftermidda?
Stellan nickade.
— Du tror förståss att de va ja, som bjöd Rose på kondis. Men se du, dä va dä inte. För dä va hon själv. Å då kunde ja inte säga nä!
— Men ä han full varenda da också?