— Vad i Herrans namn står på? Har du hittat på några dumheter i skolan?
— Nej, men dä ä viktigt!
Han gick före sin far in i skrivrummet och stängde dörren efter honom.
Kapten Petréus var ej längre säker på Stellan. Han och prostinnan hade haft ett långt samtal nere i Lund en viss kväll. Pojken hade suttit och pratat någonting om, att han inte ville skjuta sig. Kaptenen var i grund och botten en smula rädd för honom. Likt de flesta andra vuxna vid hans ålder hade han av sin barndom glömt det mesta, och han hade ännu ej hunnit tillräckligt långt upp i åren för att åter minnas den. Han förstod sig inte på Stellan.
Han såg en smula osäkert på sin son:
— Nå, vad är det du vill?
Stellan fäste sin blick öppet i hans:
— Jo, dä ä konfirmationen.
— Nå?
Fadern besvarade hans blick ännu osäkrare. En plötslig aning for genom honom: nu vill pojken inte konfirmeras; det är någon, som satt dumheter i huvet på honom, och så blir det bråk och förtvivlan både i Lund och Göteborg.