Nu stod Märta Gyllencrantz upp i bänken.
— Jo, han var på julgransplundring hos oss och då bar han sig så dumt åt.
Det hade blivit en våldsam rörelse och spänning i salen.
Men tant Augusta slog åter den gula käppen i bordet:
— Jag bryr mig inte om vad Stellan gjorde på julgransplundringen. Nu ska ni sitta alldeles stilla och uppmärksamma.
Stellan vågade ej ens vända på huvudet. Men i stället rullade han med ögonen för att se efter, var pojken med glaskulan och den med vagnen sutto för att komma underfund med om också de viftade med händerna.
Han satt så styv och stel, att det började värka i hans kropp, och när klockan till sist ringde var han så trött, att han skulle ha velat gå hem till Kerstin.
Men det blev ingen vila av. Då rasten började sade tant Augusta:
— Nu ska Stellan gå med de andra barnen ner i bulevarden och leka. Och Stellan får på inga villkor gå in på gården för där är det ett garveri och man kan falla ner i karen. Det är ingen lekplats för barn. Och inte ner i fattighusträdgården heller. Kom nu ihåg det!
— Ja.