Stellan följde de andra bäckahästarna ut i bulevarden. En hel klunga ställde sig framför honom och stirrade på honom. Då blev han rädd på allvar. Han tog några steg baklänges, till dess han fick stöd mot en av de gamla kastanjerna. Mitt framför honom stod Märta Gyllencrantz med armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns också pojken med glaskulan.
Plötsligen var det någon som sade:
— Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för honom.
Han svarade ej. Han hade aldrig stulit glaskulan. Han hade helt enkelt stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort.
Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över sina läppar. Han rullade med ögonen, som om han väntade anfall bakifrån. Och utan att han själv visste det, började han göra grimaser — likt en apa, när den ser sig anfallen, i känslan av sin vanmakt, i ett instinktivt försök att göra sig så fruktansvärd och skräckinjagande som möjligt.
— Usch, såna fula gubbar han gör, sade en flicka.
— Han bär sig alltid dumt åt, svarade Märta Gyllencrantz. Och så tjuter han till på. Vi ska inte bry oss om honom, flickor.
Hon vandrade bort, flankerad av två väninnor.
I samma ögonblick kom en full buse raglande upp från fattighusträdgården. Han måste ha legat där nere och sovit ruset av sig bland potatisblasten. Det satt jordkokor på hans kläder. Han svor, grymtade, svängde med armarna och slog från sig, som om någon velat anfalla honom.
Flickorna gåvo till ett gällt skri och skingrades likt höns, som söka samla sig.