Pojkarna bildade en rörlig halvcirkel kring den druckne.
Stellan stod ensam kvar, med ryggen mot kastanjen. Han vred sakta huvudet åt höger. Vägen var fri — — — Där, långt borta, låg hans gata. Han kunde se grenarna från kasernträdgården hänga ut över trottoaren. Han vred huvudet åt vänster: pojkarna förföljde i halvcirkel den fulla busen. Ingen lade märke till honom.
Plötsligen satte han i väg hemåt. Han sprang som den, som springer för sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om någon förföljde honom. Han stannade ej, förrän han stod flämtande utanför tamburdörren där hemma och sträckte sig upp för att nå ringklockan. Han ringde, som om han slagit brandalarm, andfådd av språngmarschen och spänningen. Hans hjärta slog ända upp i halsen på honom.
Inne i tamburen sjönk han ned i dess mörkaste vrå, på galoschhyllan.
— Stäng, stäng, flämtade han till Kerstin, innan di kommer — — —
* * * * *
Gamla Kerstin sökte trösta honom.
— Har di vatt stygga mot gossen?
Nu började Stellan gråta, av upplöst spänning, av medlidande med sig själv och så småningom också därför att han kände sig kunna ha fördel av att gråta.
— Ja-aa-aa, di har vatt så stygga, så styggg — — —