— Va har di gjort me en?
— Di har vatt så stygg — — — hick — — — ggga så-ååå!
Han pressade huvudet in i hennes mellangärde och snyftade ännu högre, för den slutliga effektens skull:
— Ja vill inte gå i den skolan. Di ä så stygga — — —
Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för att göra intryck.
— Ja, det får han fråga löjtnanten om.
— Ja, men Kerstin hör ju, att di ä så stygga!
Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet inte hon.
— Du har smitit från skolan?
— Pappa, jag har inte smitit. Jag bara sprang.