De båda vännerna sågo varandra stelt i ögonen utan att växla ett ord.
Två minuter efter hade Axel gått…
Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och öde, medan han mumlade för sig själv:
— En sån idiot! Har den inte en skruv lös, så vore det väl fan! Ibsen!
Apotekare! Ä mänskor fullkomligt galna!
Axel kom ej mera tillbaka…
* * * * *
Men innan dess hade någonting annat hänt. På sommaren hade den gamle majoren samlats till sina grevliga fäder. Och den första oktober flyttade bankdirektör Möller in i våningen över kapten Petréus.
Stellan mötte då och då sin gamle fosterbrors föräldrar i trapporna. Kalle Möllers båda yngre bröder hade övertagit Storegård, där han en gång härskat suveränt. De hade upptäckt majorens stall, som numera stod tomt och tagit det i besittning med unga rövares till en början sordinerade men så småningom allt fräckare och högljuddare rätt. De hade också dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, där de efter ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute på gården.
Stellan satt ibland och såg ned på dem från sitt fönster. Och med ett visst vemodsfullt förakt konstaterade han, hur tiden förändrats, sedan han en gång själv var barn, hur fantasilösa och oridderliga pojkarna Möllers lekar voro jämfört med hans egna. Vilken glans det legat över dem! Kaniner — — — Vad kunde det vara för nöje att leka med sådana dumma djur?
Det blev ingen resa till Lund den julen. Hans farmor var sjuk. Några dagar var det tal om att fara till Göteborg och fira helgen där. Men slutligen beslöt kapten Petréus att man skulle stanna hemma.
Ett par dagar före julafton kom Kalle Möller hem från sjökrigsskolan i Stockholm. Stellan skulle just gå ut, då han såg honom komma från stationen, omgiven av föräldrar och småsyskon. Han var i uniform och beväpnad med stickert. Stellan nickade åt honom. Kalle skildes från sin familj, gick fram till honom, drog av sig handsken, skakade hand och sade: