— God da, god da, Stellan, här går du fortfarande och traskar.
— Ja, sade Stellan. Farmor ä sjuk, så det blev ingen resa till Lund.
— Ja, det va inte på det viset jag menade det. Jag menar, att här går du ännu och traskar.
Stellan nickade. Kalle hade rätt! Han kände sig med ens så överbliven, mossbelupen, möglig. Ja, här gick han fortfarande. Och här skulle han gå ännu ett och ett halvt år. Men ögonblicket efter blev han ond. Han tänkte säga med ett hånleende: — Vi kan ju inte bli kadetter alla. Men nu var det för sent. Kalle hade redan gått tillbaka till de sina. Stellan vände sig om och såg på honom. Stickerten dinglade vid hans vänstra sida. Stellan kände det, som om den riktats rakt mot hans hjärta. Och samtidigt började det klappa hårdare, som om det velat ut, bort, långt bort.
Han blev stående på gatan en lång stund. Han visste plötsligen inte vad han skulle taga sig till. Vart skulle han gå? Vad var det han skulle göra ute? Ingenting. Han hade ingen annan plan än den att gå ett par slag på Västra Storgatan.
Han vände sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut detta? Fanns det ingen möjlighet att komma bort?
Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framför sig, medan olusten grävde i hans bröst.
På eftermiddagen kom Kalle på besök, i kadettjacka, stärkskjorta och nedvikt krage. Det låg en melankolisk osäkerhet över mötet. De hade ej sett varandra på ett par år. Om somrarna hade Kalle varit till sjöss och jularna hade Stellan tillbringat i Lund. De båda fosterbröderna visste ej riktigt vad de skulle tala om. Stellan berättade om gamla kamrater, som Kalle låtsade sig ha glömt och som han plötsligen föregav sig minnas med ett: — Jaså den, jaså han, ja, nu kommer jag ihåg — — — Kalle å sin sida ville helst tala om sjökrigsskolan.
Till slut sade Stellan:
— Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist?