Kalle Möller såg på honom förvånad:
— Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden.
Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom. Och på samma gång fylldes han av ett överlägset medlidande med sin förre fosterbroder. Hur litet han förstod av det som verkligen händer, av den djupa förändringen…
— Men, sade Kalle, den, som förändrat sig, det ä jag! Du har ingen aning om vad militärlivet sätter sprätt på en! Men det får du nog se själv, när du blir volontär en gång i tiden.
Stellan log:
— Jag ska inte bli officer.
Kalle såg på honom med stora, runda ögon:
— Varför inte det? Ä det något fel med dig?
— Nej, sade Stellan och log åter. Så skakade han flera gånger sakta på huvudet:
— Nej, det ä inte något fel med mig, åtminstone inte på det viset du tror.