Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men han kunde ju alltid se på dem. På det sättet undgick han att dansa med henne.
— Kom med mig in på mitt rum.
Han följde henne.
Ett par, som förirrat sig dit in, rusade upp från kuddarna på Roses schäslong som ett par rapphöns ur en rågåker och försvunno.
— Här ä min samling, sade Rose.
Det var två stora, tjocka band i rött, med girlander, lokomotiv och ångbåtar i guld på pärmarna.
— Här ska du få se mitt dyraste frimärke.
Hon slog upp en sida och visade honom. Han kunde knappast se, vad det skulle förställa, så överplottrat med stämplar var det.
— Du tycker inte det är vackert! Du bryr dig inte ens om att se på det!
Han skakade trött på huvudet. Plötsligen sade han: