— Vet du, Rose! Jag ska säga dig, att jag har haft så mycke obehag för dina frimärken, så jag bryr mig inte om frimärken mera.
— Vad dä då! Tala om det för mig!
— Jo, för att ge dig de där frimärkena begick jag en dumhet.
Hon såg på honom:
— Så du pratar!
— Nej, det är sant! Berätta!
I detta ögonblick flög lögnens furste in i Stellan. Det föreföll honom med ens, när han såg hennes spänning, att historien med frimärkena ej var tillräcklig i sin verkliga gestalt. Den var alltför enkel, alltför barnslig…
— Jo, jag tog frimärkena på kredit hos Ebenezar Svenson. Och när jag inte kunde betala dom, bröt jag mig in i min sparbössa och stal pengarna.
Hon såg på honom länge. Han väjde för hennes blick, som om det varit blixtar.
— Så stiligt! Så stiligt gjort av dig, Stellan! Du är i alla fall bra stilig, Stellan. Mycke stiligare än alla andra. Där går du och begår brott för min skull och säger ingenting, inte ett ord! Det är väldigt stiligt!