— Stilla, stilla, barn!
Äntligen kom lektionen åter i gång.
Stellan lutade ryggen mot väggen. Han kände sig så oerhört trött. Och det värsta var, att han här, i skamvrån, hade det lugnare än när det skulle ringa till nästa rast. Då skulle Göran och de andra pojkarna skockas kring honom igen. Om han ändå var borta, alldeles borta, försvunnen — — —
Och klockan ringde till nästa rast.
Ute i trappan stod Göran för att ta emot honom. Han följde honom hack i häl ut i bulevarden och tog honom broderligt i ärmen:
— Du ser ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjälpa dig. Du ska både få kniven och tre karameller om ja får se din nya häst. Kniven ska du få nu och karamellerna ska du få på lördag. Säg, du, bara ja! Ingen å di andra. Bara ja, förstår du.
Stellan var obeveklig. Han bet tänderna samman och skakade på huvudet.
Men under nästa timme fick han en idé. Hemma hos kusinerna i Göteborg fanns det en gunghäst. Och den var, näst Edgar, det vackraste Stellan visste. Det vill säga: det var ingen riktig gunghäst. Den gick på hjul som en velociped och var klädd med skinn som en riktig häst. Och den hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstång. Skulle han säga att det var så Edgar såg ut? Och så kunde han kanske be sin far om en sådan häst. Han var alldeles säker på, att om han bad riktigt vackert, skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han säga till Göran, att hästen gått sönder och var till lagnings. Det hade kusinernas häst en gång varit, då han var i Göteborg.
Det var, som om denna idé gjorde det en smula lättare för honom. Kanske han i alla fall skulle kunna klara sig — — —
Göran antastade honom på nytt, när de gingo hem från skolan. Nu var Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt för Göran och de pojkar, som följde med, om hästens allmänna formation och konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjöds karameller, knivar med ett större eller mindre antal halva blad och en massa andra eftersträvansvärda ting, om de bara kunde få se hästen.