Men han svarade:
— Pappa ä så ond i da! Ja vågar inte.
De följde honom ända till hans egen port.
Stellan gick långsamt uppför trapporna. Det var inte roligt att gå hem längre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och såg sorgset på Edgar. Den Underbara Hästen låg som ett vrak på sidan. Det kändes så tomt och ödsligt inom Stellan. Han hade förlorat något — — — Han hade förlorat Edgar. Och inför den förlusten föreföll allt detta med Göran Och velocipedhästen som ingenting.
Han satt där med händerna slappa och orkeslösa i knät och stirrade på hästen. Vad skulle han hitta på nu, när han inte längre hade Edgar att leka med — — —?
Men ju längre han satt och såg på den stympade hästen, ju mera tyckte han att dess gamla fullkomligheter växte fram på nytt under all den sorgsna ömhet, han göt över den ur sitt hjärta.
Han tyckte, att om bara Göran kunde förstå detta, om han bara kunde förklara för Göran, vad Edgar verkligen var, så skulle han förstå — — — Om han bara förstod, riktigt förstod, skulle han kunna ta honom med sig hem och visa hästen.
Om han bara kunde tala riktigt med Göran — — —
I detta ögonblick föreföll det honom så enkelt. Han skulle säga: — Ser du, du förstår, att till en början sto Edgar där uppe på byrån och om nätterna där på bordet vid sängen. Och så slog Ida sönder den och jag fick den — — — Den var riktigt min. Förstår du inte — — —?
Skulle inte Göran kunna förstå detta — — —? Det var ju så enkelt — — — Och så slapp han att ljuga med det där om velocipedhästen eller be sin far om den. Nu var han säker på att hans far aldrig skulle ge honom en sådan häst. Om nu bara Göran kunde förstå — — — Och så kunde de leka tillsammans om eftermiddagarna med den och ha roligt. Göran kunde få komma hem varenda dag, om han ville…