— Va säger du! Skojar min pappa! Han som ä så ond så! Nä du, han skojar aldrig!
Göran teg. Stellan fortsatte sin väg, förbi Göran, i en halvcirkel.
Åter igen visste inte Göran, vad han skulle tro. Han sprang efter
Stellan:
— Säg du, Stellan, du ska få tre karameller två lördagar å ra och den här kniven om ja får se din häst?
Han tog åter igen ur blusens innandöme fram kniven med det halva bladet.
Stellan, betraktade den noga. Men det var endast som han låtsades. Han förstod, att nu var den kritiska stunden inne. Nu gällde det, om han skulle kunna få Göran att förstå — — — Han lämnade kniven tillbaka, tog Göran om halsen och förde honom avsides.
Och så började han — — —
Han berättade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han kände. Men Göran förstod inte. Han gjorde den ena invändningen efter den andra. Det var hopplöst, det hela. Stellan insåg det. Det tjänade ingenting till att tala med honom. Göran blandade Edgar samman med velocipedhästen. Det var den, han ville veta mera om. Det var den han ville se. Edgar intresserade honom inte alls.
Förklaringen övergick till dispyt. Dispyten gällde värdet av gips.
Stellan påstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns.
Göran däremot hade ingenting annat än förakt för gips.
Och så ringde klockan.