— Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu!
Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och började sparka.
Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena handen.
Stellan rörde sig ej. Han kunde inte. Han stod alldeles stilla och bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch.
Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan hörde Idas röst:
— Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver. Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en bara!
Nu var Köttlund alldeles inpå honom:
— Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan!
Ja har unrat å unrat — — — Jaså, din lilla söta guds ängel!
Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att jämra sig.
I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad. Han hade på sig den blå fracken med de gula knapparna.