— Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han löjtnantens gosse!
Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård.
Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor. Han plockade upp dem, kastade sig in i Kerstins uppgång, flög uppför trappan och bänkade på dörren.
— Men var i Herrans namn har han vatt? Han har väl inte legat och vältrat sig i dyngan heller?
Han var alltför andfådd för att svara och gick förbi henne för att kasta sig på soffan.
— Nä, där får han inte va med all dyngan. Klä av sin mä samma.
Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde dem sedan på ett streck till vädring.
Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och såg ned på Lillegård.
Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena innanför porten, sakta och försiktigt. De sågo upp mot Kerstins fönster, och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och det gjorde han.
Det var Agust som förde rabulisternas talan: