— Det var skada att ej af skämtet blef allvar, — inföll plötsligt fru Patapon, — liksom turken i Italien skulle ni eljest gjort en glänsande eröfring, eller rättare på det nya lotteriet erhållit en vinst, som för er kunnat bli både engel och huskors.
— Ja! men då hade också det lefvande spöket, — svarade morbror P., — ehuru i besittning af säkerhetsmedlen kärlek och pengar, fått klart för sig att det var inte hon som blifvit utsedd till gubbens maka, och hvem vet om ej en boja och krona af sådant slag skulle blifvit förkrossande.
— Jo, sådan onkel har jag! — yttrade Rosita vänd till fru P. — fin och grof, hur det faller sig, men också lätt förstådd som en rebus.
— Snarare tvärtom, tycker jag, — svarade fru P., i det hon betraktade ett arbete, hvilket sändts majoren af den ansvarige tidningsutgifvaren; — men då jag finner att alla giftermålsförslagen stranda, är det väl bäst att jag nedlägger vapen och låter giftomannen ensam behålla fältet.
— Nå, nu äro vi sams, — utropade gubben fryntligt, — och som den sista ressursen återstår mig att förena prat och handling, det vill säga återtaga tråden i berättelsen. Åtföljd af Emilia, hvilken förtjenar namnet af den värdiga hustrun, återvände jag till flickorna och dröjde ännu en stund i skolan, för att bevittna en musiklektion, hvilken leddes af herr Chapolard, af flickorna betitlad hofnarren och i öfrigt en herre, som förlorat sin röst; vi fingo till bästa en aria ur Puritanerna en duett ur Barberaren i Sevilla och tvenne romanser, Prinsessan och kolarflickan samt Hvita frun på Drottningholm, visserligen vackra, men så återgifna, att också en profet som jag vågade förklara att eleverna knappt hunnit öfver musikens A. B. C. Följde så en uppvisning af flickornas arbeten med pennan, det vill säga en hel mängd svartkritsteckningar, af hvilka Prinsessan Snöhvit och dvergarne, signerad Dalaröflickan, Carl den tionde Gustaf, under några timmar på Kronoborgs slott den 29 Oktober 1658 af lilla Nanna, Carl den 12:te vid Pultava af Leonie och ett äfventyr under riksdagsutblåsningen af Gabrielle voro särdeles framstående och gåfvo en försmak af konstnärslifvet. Vill onkel se min utkorades porträtt? sporde plötsligt lilla Rosa och satte under mina ögon en bild af Hobergsgubben; jag märkte dervid att hon smög någonting i min bakficka; det är ett bref och svar får onkel lof att skaffa mig, ty mitt hjerta är i Askersund, hviskade den lilla skälmungen; jag hade just på tungan, lek inte med Amors pilar vid så unga år, då en af döttrarne till herr och fru Möller, jag tror det var Clementine, så vida det inte var Graziella, åtföljd af ett par andra flickor, också narrade mig att se på en tafla, det var porträttet af Linkens Fia, under det hon lät kärleksbiljetten, som, för att bevara skenet, var hopvecklad till en papiljott, hamna bredvid den andra; jag går i kloster, suckade den giriges dotter, om ni ej skaffar fram den till Sigfrid, och dervid gaf hon mig en så förtjusande blick att jag, oroligare än en herre som vaktar sin måg, lät dagtinga med mig liksom fästningen i Boston. Inseende att, ehuru vänskapen varar längst, jag kunde råka illa ut om brefintrigen blefve upptäckt och möjligen komma att såsom giftermålskommissionären skyldra i en ung flickas dagbok, blåste jag till reträtt som friaren från Åbo. Jag bjöd sålunda farväl åt tanten och niècen, omfamnade i tankarne hvar en flicka som vill gifta sig redan i pensionen och skyndade hänförd liksom Jenny-entusiasten, samt innerligt förnöjd att ha blifvit qvitt kärlek och bryderi, direkte till Centralstationen för att fortskaffas till studentens majnatt i Upsala. Mitt ressällskap utgjordes af herrskapet Estelli eller far och dotter, den store trollkarlen Le Tort och ett yngre fruntimmer i skick och fasoner ej olik Frou-Frou, men då jag var trött efter de sömnlösa nätterna och jemväl Estelle annonserade att han vill ha lugn, blef samtalet mindre än intet och det hände mig liksom en fru som läser tidningarne, att jag slutligen somnade in i ett hörn af kupén. Med ett morgens Fischer väcktes jag i Upsala ur min sömn af Agander, Pagander och Winberg, hvilka voro mig till mötes på perrongen och sedan jag i förbifarten helsat på farbror Gabriel och lyckönskat honom att kriminalprocessen, som föranledts af ett giftermål för pengar, ändtligen nått ett slut, styrde vi kosan från jernvägen. Icke hunna långt på gatan, yttrade Agander, här äro rum att hyra, som anstå den hederlige bankiren, det skulle gudbevars vara jag det, och utan vidare fördes jag in i en våning nästan lika elegant som furstens smårum, hvarest jag välkomnades af skomakarn och hans fru, som egde huset. Under förvandlingarne af min toilette, öppnade Pagander, som är sannljugaren ex professo, sin språklåda ungefär på följande sätt: af gammalt vet farbror att äpplet ej faller långt ifrån trädet, det är derföre helt naturligt att jag försökt mig i operakomiken; också ser ni i mig tre hustrurs man och dock ungkarl i själ och hjerta, kan ni förklara det? och vore jag icke derjemte en man som har otur, skulle jag, om icke precist efter två års giftermål, kunnat presentera universalarfvingen för er, men oaktadt en son är allt hvad jag begär, ha tills dato studentens hustrur nekat mig all fadersglädje. Onkel må ej tro att han vill gifta bort sin hustru för det, inföll Winberg. Intet under derföre, återtog Pagander, att ni finner mig i sorgdrägt och sorg bor i mitt hjerta, lika djup som vid Domis död, men det är ett rättvist straff åt slösaren, om man så kan kalla en herre som spisar på månad, för det han fikade efter Suzettes hemgift, och under en bal i nattrock, det vill säga på maskraden i vindskammaren, lät förnuftet löpa bort med den lilla foten, som dolde sig i en guldbroderad toffel. Visserligen varnade mig Anna Lisa, den trogna själen och min f. d. flamma på en folkfest i Dalarne, för det gamla ordspråket lek inte med elden, men hyllande den satsen att lika barn leka bäst, gick ett frieri efter föreskrift af stapeln och följden har blifvit, att sedan jag har ätit upp min vän, jag är lika fattig som den, hvilken ingår ett giftermål af hunger.
Det är en nyttig lärdom för lärde, yttrade jag, och isynnerhet för den häftige friaren, som synes glömt att när pengarne äro slut, så är äfven kärleksreceptet af föga värde. Majkungen fann sig generad af detta yttrande, ungefär som spionen gripen på bar gerning, och först när jag öfverkorsade den förfallna skuldsedeln och lemnade honom den vanliga lifräntan löstes åter hans tungas band och han försäkrade att om jag finge se lilla kusin, eller med andra ord dottern till den nye regementschefen, hvars bekantskap han gjort i prestgården, och han nu valt till sin maka, så skulle jag hänförd trycka Hedvig till mitt hjerta och förenande båda få skäl att yttra i väl och ve Guds vilje ske. Formoso eller pudret verkade icke rigtigt på mig; emellertid låtsade jag tro på den föregifna skatten och i min tur skämtande föreslog jag att han skulle göra sig äfven till enkans man, han skulle derigenom komma i besittning af de 200,000 francs, som tillfallit henne i arf efter borgaren i Gent, som ömsevis vistats på Blå porten och Nya Holland. Rådgifvaren komplimenterades för sin idé, som likväl ej antogs af fruktan för den aflidna, och sedan de gamla gossarne, jag höll på att säga skolgossarne, tändt sina cigarrer, begåfvo vi oss ut, för att hos de begge bröderne, jag tror de hette Piccolet, få oss något till bästa. Just som vi passerade förbi de begge låssmederna vid Ågatan, ropade åldtgesällen med full hals, kors i herrans namn, trädgårdsflickan stötte barnet i ån, och mycket rigtigt kämpade lillan emot sitt åliggande under det fabriksarbeterskan, som lofvat efterse barnet, sprang på stranden lik en liten demon och ropade på hjelp. Tack vare konstapeln räddades barnet och inbars till hårfrisörskan för att väckas till lif, men då en herre och en dam bland åskådarne påstodo att det var öfverflödigt, då det redan var dödt, utbrast konstmakaren, å hör ni på dom då! och ändå rör det sig, och mycket rigtigt spärrade barnet upp ögonen som byskolmästaren vid löneförhöjningen, och tycktes fråga huru trolleriet gått till. Som den opåräknade hämnaren uppträdde jag och förehöll qvinnan att det var stor skam att så vårdas ett barn, och att, om jag kände operaskräddarn och hans hustru, hvilka voro barnets föräldrar, hon skulle få för hon pratade med mannen på väggen, en målare. Vi fortsatte nu vår färd och sedan jag köpt mig ett nummer af profbladet, i hvilket Tegnérs minne besjöngs och på ett särdeles roligt sätt skildrades kamrer Petterssons nyårsvisiter, hamnade vi i ett Bacchi tempel. Genom dörrintrigen blef jag den förstkommande och nu, liksom då jag var för första gången på teatern, fann jag mig generad af att alla sågo på mig. Advokaten Pathelin, som satt der inne och politiserade med brodern, den gamle magistern, gick mig emellertid till mötes och presenterande mig för tvillingbröderna Per och Pål Lavater inbjöd oss till sitt bord. Punsch reqvirerades, och det första glaset egnades åt minnet af 1844 och 1845, då vi formerade bekantskap och magistern vann priset för den vackra dikten fursten och borgardottern. Att den, som gengångaren, åter dök upp, var naturligt, men derjemte kom en sammansvärjning under frihetstiden på tapeten, för att inte glömma ett år af Gustaf den 3:djes regering, och båda tilltygades så illa, att jag utbrast: för all del Brutus släpp Cæsar! Vare sig att den puckelryggige läraren blef stött deraf eller att punschen började tryta, allt nog, brummande många vänner liten vänskap, lemnade han oss, men enär han känner alla, hamnade han genast vid ett annat bord. En stund af Emanuel Svedenborgs lefnad, berättad för hundrade gången, börjades der vid invigningen af en ny pokal och sedan vidtog berättelsen om ett uppträde vid en fjellbod, under det märkliga gästabudet vid Solhoug, men tack vare en scen ur lifvets strid, undgingo vi att höra slutet derpå. I triumf infördes nemligen Kägelkungen, en student som fått det namnet, till oss, och då han kom direkte från en timme på bysis, hade man inbjudit honom på en bål. Hans obestånd härledde sig från hans frikostighet mot debutanten och hennes far samt att han råkat i klorna på Rochus Pumpernickel, den skenhelige juden vid Svartbäckstullen; men sedan han med eden bekräftat att hans enda tillgångar bestodo uti hans gångkläder och böcker samt en fribiljett till morgondagens konsert, hade han frigifvits, till stor förargelse för björn och paschan uti en person. Punsch flöt nu i strömmar, och sedan vi lyssnat till en spelares monolog aflägsnade vi oss stilla och beskedligt som de stumma; man ville nu se mig på en enkel supé, men fruktande att den kunde efterföljas af diverse våtvaror, hvars inmundigande kunde göra mig till hjelten i ett småstadsäfventyr och jag i öfrigt ej ville sätta bröderna på prof längre, tackade jag för artigheten, sade dem farväl och återvände med nattåget till hufvudstaden.
— Till hufvudstaden, och hvarföre? — inföll majoren.
— Jo, emedan jag, — fortfor morbror P., — varnad af filantropen för jernvägsfebern i Vesterås, fruktade att, då jag ej hade lifassuransen till mitt skydd, blifva angripen af dess smitta, eller ock att få min kassa lika illa länsad som vid brandbeskattningen. Och nu har jag hunnit slutet på en liten berättelse utan namn, och jag har endast att tillägga, att då jag medför några minnen från Stockholmsresan, det vore mig kärt, om jag till de förtrogne finge öfverlemna dem; jag ber derföre majoren emottaga ett bord som dansar och resan till Californien af Farbror Florian;
fru majorskan: Drottningens musketörer eller en duell under kardinal Richelieus tid af Eugène Aram;
fröken Rosa: Drottningens menuett för piano och romanen en Nylands dragon på Lemos strand af Agne;